söndag 3 april 2011

Psyk!

I fredags var jag på psyk och hälsade på min dotter. Samma långa korridor, samma salar och så denna låsta dörr. Då jag och Lindas kontaktperson kom dit så stod min dotter på den andra sidan glasdörren och väntade. En dörr med glasruta skiljer instängdheten och friheten från varandra. Inte mycket....en ynka dörr....men tillräckligt för att hålla "livet" utanför. I morgon ska det bli ett möte, (jag ska/vill inte vara med) och efter det får jag höra hur planeringen ser ut framledes. Planeringar är bra men de ska följas fullt ut vilket är något som sällan sker. Önskar er en fin söndag! Kramar Zita.
Upplagd av kl.

4 kommentarer:

  1. LillaMy3 april 2011 kl. 16:44

    Tyvärr känner jag igen det där med planeringar. Det låter så fint och ska vara så bra, men vad blir det av det. Ofta ingenting. Tyvärr..., men vem vet.....kanske blir det ändring på det snart?

    Hoppas du får en fin söndag trots allt.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. NoOne4 april 2011 kl. 13:34

    Åh,så svårt vännen ♥ värker...
    /Kramar om!!!

    SvaraRadera
  3. Anonym6 april 2011 kl. 15:26

    Hoppas att allt gick/går bra på planeringen, det är så synd att Linda är på Psyk men samtidigt bra för då kan hon ju få hjälp dygnet runt med att kämpa...även om jag vet att det känns för jäkligt minst sagt både för henne och er anhöriga.

    Ja, jag kämpar på och maten går ok fast jag har tappat i vikt lite men jag får lägga till Nd så att jag går upp det igen! Jag har fått ett löfte som jag hoppas hålls om en praktikplats/ev. jobb på Ersta Sjukhus Äldreboende. Jag gillar äldre människor så mycket, vilka historier de har att berätta :)

    Lycka till nu, ni finns båda i mina tankar!
    Kramar Mia

    SvaraRadera
  4. Mezza11 april 2011 kl. 14:35

    Hej
    Har ju läst här ett tag.. och Lindas. Haft ett läs-uppehåll i de flesta bloggar ett tag (2 veckor?) och nu läser jag ifatt lite...
    Skickar så himla många styrkekramar till dig!
    Hade ju min anorexi för 11 år sen (HELT frisk nu) och när jag nu såhär efter tänker tillbaka.. på min familj, på vänner osv under den tiden. Usch... insikten om hur de hade det... det gör ont. Jag är lycklig att det är över, att jag nu VET till 100% att oron, frustrationen, hjälplösheten, sorgen, förtvivlan och ilskan..som fanns då, inte längre finns.
    Men det smärtar än att minnas det...

    Ser du har låst blogg för anhöriga.
    Undrar om jag får tillgång till den?
    Anhörig.. hmm, ja jag har ju vänner med ÄS, jag har ju ingen ÄS alls själv längre... men jag har ett engagemang.
    Maila mig gärna eller kommentera min blogg (publicerar aldrig lösenkommentarer eller dyl. inte heller om man ber att de inte ska publiceras.)
    mail: mezza@hotmail.se

    KRAM

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)