Jag sitter vid köksfönstret och ser hur mörkret sakta lägger sig.

Det ligger vit snö på gräsmattorna som ger lite ljus i mörkret men snart kommer

ljusstakar ochadventsstjärnor att lysa upp för oss alla.

Just nu känns det som att jag pendlar mellan ljus och mörker då

jag ena stunden kan känna mig hoppfull inför Lindas kamp för

att i nästa stund känna en mörk tyngd inom mig.

Kanske att jag liksom Linda bär på en oro över

vad som ska sägas på mötet hon snart ska gå på?

Jag hoppas de ser att hon kämpar men jag förstår att de även vill se ett resultat.

Den minsta lilla förändring i positiv riktning som ögat kan se

väcker ett större hopp till liv.

Jag som mamma behöver med egna ögon få se att det går framåt

annars är det svårt att hålla hoppet vid liv.

Även om jag försöker att ta en dag i taget och verkligen leva i nuet så springer tankarna i förväg ändå ibland.

Jag tycker inte om då det blir så eftersom det väcker oron i mig och jag vill absolut inte

ta ut någon oro i förväg för då kan jag få ta den två gånger.