Längtan efter att våga tro

I dag har jag bara gått till biblioteket för att låna några talböcker. Snön yrde och piskade i ansiktet men ändå kändes det skönt att gå en liten sväng.

Då jag kom hem hade Linda kommit och hon hade fixat fika, det blev kaffe med nybakad, mjuk pepparkaka.

Vi hade en liten pratstund och det skär i hjärtat på mig då jag ser att hon är ledsen och känner ett misslyckande efter det att hon fått veta att det ej blir fortsatt DBT.

Hon ska vänta med den till våren så att hon istället kan lägga sin energi på att jobba med sin

ätstörning vilket jag samtidigt kan förstå.

Jag tal de om för henne att hon inte är misslyckad pga detta även om jag kan förstår hennes känsla. Visst beror det på att hon tidigare inte kämpade så hårt men jag kan inte säga annat än att hon gör det nu. Visst har jag sagt till henne att jag behöver se en radikal förändring på hennes kropp om jag ska våga tända gnistan av tro inom mig.

Å vad jag önskar få uppleva att denna gnista tänds inom mig och att jag med ord kan säga till Linda att jag verkligen tror. Tror på en positiv förändring eftersom hon då har visat att hon tagit flera kliv i positiv riktning.

I bland frågar jag mig själv om mitt tålamod är för litet och om min känsla av att det snart borde ske något i synbar, positiv riktning är förhastad och för stark?

Vad tycker ni som har följt mig lite på min känslomässiga vandring?

Var ärliga i ert svar, för det är svårt att veta om mitt dåliga tålamod och otålighet är

helt fel eller okey.

Ni som befinner er i min situation, känner ni det som att ni vill på skynda förloppet så att den det gäller når fram till det friska fortare?

Kramar i vintermörkret

Zita