Ingen liten gubbe som har kommit för att laga tvättmaskinen. Får snart köpa en större tvättkorg! :-)
Linda ringde och frågade om hon kunde komma hit och ta en fika, för att sedan gå till biblioteket och låna en bok som hon beställt. Vi satt på balkongen i solen, fikade och småpratade lite. Hon berättade för mig vad stödteamet och hon kommit överens om och förklarade vad hon skulle ha de saker hon köpt till. Det var lappar som hon skulle skriva någon text på för att sätta upp på väggen och det var även en bok som hon skulle skriva i för att sedan "stödet" skulle få läsa.
Jag lyssnade men tog inte till mig det som jag tidigare gjorde och det gör mig sorgsen att jag inte kan känna någon optimism inför det hon berättade. Jag som är en riktig känslomänniska och verkligen kunnat känna starkt i olika situationer känner mig mer eller mindre nu som bedövad.
Jag tycker inte om att vara så känslotom som jag är nu, det är mig så främmande.
Ni som läser detta, har ni upplevt en liknande tomhet på känslor då ni haft/har det kämpigt av någon anledning och hur gjorde ni för att hitta tillbaka till er själva känslomässigt igen?
Det är väl bra att hon ska skriva av sig lite,hoppas det blir bättre liksom. Jag brukar med ofta känna mig tom ,men tror det har med försvarsmekanismerna att göra :(
SvaraRaderaHärligt mé fika i ☼ tillsammans :)
SvaraRaderaTomhet är en svår känsla...Jag tror när ♥ är mer lättat återkommer känslorna/Kraaaam
Du har haft det tufft som mamma i många år att se din dotter må dåligt så det är inte så konstigt att du reagerar på olika vis nu med tomhet och annat..det tar tid att liksom hitta tillbaka till sig själv igen även som mamma. Har du gått och pratat med någon om din egen situation tidigare eller är det nu först med anhörigstödet?
SvaraRaderaJobbar du eller? Har du någon fritidssysselsättning?
Hoppas du får en fin fredag. Kram!