I dag har jag och Linda pratat lite om att hon nästa vecka, då hennes stödteam är tillbaka, ska börja att sova någon natt hemma hos sig. I väntan på en ny lägenhet måste hon bo några nätter i veckan i sitt eget hem eftersom hon inte kan bo här för jämnan. Innan hon flyttade hit fungerade det bra för henne att bo själv. bortsett problematiken med ätstörningen.

De nätter Linda ska sova hemma hos sig måste det bli så att hennes stödteam går in med helt matstöd och även kommer dit på kvällen om så behövs. Jag vet att de har resurser till det.

Jag har försökt att ställa upp och stötta så gott jag kunna och det har jag gjort av kärlek och för att jag själv velat, känner jag att jag inte kan ge mer av mig själv än jag gjort. Jag kommer alltid att finnas för Linda men det är hon tillsammans med de som arbetar med den här sortens problematik som måste jobba ihop. Det är med hjälp av teamet hon måste bli fri från sin ät störning och hitta någon form av praktikplats hon kan gå till några timmar om dagen. Det måste komma in friska och sunda intryck i hennes tillvaro för att hon ska lära sig att våga leva.

Det jag tycker att sjukvården är otroligt dåliga och okunniga på, är att leta fram det friska och vårda det istället för att enbart vårda det sjuka. Hur många har jag inte hört ihur de inom vården allt för ofta talar om anorexia som att den är en del av en person ex. "nu är det anorexian som talar osv osv"

Som förälder anser jag att det är helt fel att tjata om en diagnos gång på gång eftersom det inte kan bidra med att man får distans till sin problematik.

Nu är jag kritisk, jag vet men som förälder har jag fått en hel del insyn i psykvården och tycker det är väldigt tydligt att det är en stor okunskap inom problematiken med ätstörningar.

För att återgå till det jag skrev om beträffande Lindas eget boende så känns det som att det är dags att hon nu börjar att stå på egna ben och ta eget ansvar. Den dagen hon kommer fram till beslutet om att hon vill bli helt fri från sin ätstörning, den dagen blir första klivet till livet.

Även entusenmilafärd börjar med ett kliv.