Jag har precis läst min dotters inlägg om hur dåligt psykvården fungerar under semestern.

Jag måste säga att jag instämmer helt i det hon skrev och att det är skrämmande att se hur många det är som känner att de inte får den hjälp de borde få och som jag tycker, har rätt till.

1972 var jag med om en svår bilolycka där jag miste flera vänner och efter en lång tid med rehabilitering kom den psykiska reaktionen i form av en depression Jag blev då inlagd på psyk och blev matad med en massa lugnande tabletter och var "förvarad" utan att bli hjälpt ett dugg. Den hjälpen fick jag skaffa mig själv några år senare.

Vad jag vill säga med mitt lilla utlämnade är , att på alla dessa år har det enligt min uppfattning inte hänt mycket positiva förändringar inom psykvården och det är otroligt skrämmande.

Visst finns det många eldsjälar som sliter och trälar för att det ska bli så bra som möjligt men det räcker inte då det är för få som drar åt samma håll.

Om det ska kunna bli en förändring behöver psykvården prioriteras, mer pengar och mer personal.