Tillbakablick. 5 Behandlingshem.

Jag ska berätta vidare om tiden då min dotter var på behandlingshem.

Efter det att hon varit hemma ett par veckor blev hon inlagd en kort tid på barnpsyk. och vi hade möte om hur vi skulle gå vidare.

Socialen letade efter ett nytt behandlingshem och hittade ett i en annan stad. Jag och Lindas socialsekreterare åkte på ett besök dit och jag fick se den lägenheten där Linda skulle bo, träffa den personal som skulle arbeta med henne och jag fick information om hur de arbetade där.

Jag tyckte det lät väldigt bra och efter att ha berättat för Linda och låtit henne ta del av allt det jag fått information om beslutade vi gemensamt att tacka ja.

Det var väldigt bra där och det var upplagt så att Linda bodde i en lägenhet på fyra rum och kök där det alltid bodde personal med henne dygnet runt. De lagade sin mat och gjorde olika aktiviteter. Hon var hemma på regelbundna permissioner och jag åkte dit och sov över en natt två gånger i månaden.

Vi hade fått löfte om att hon skulle få stanna där och att läkaren här hemma hade gjort en överenskommelse med läkaren i den staden om att personalen fick vända sig till psykiatriska kliniken där och få hjälp om så behövdes. Tyvärr stämde inte detta i praktiken då läkaren här hemma ursäktade sig med att det skett misstag och en del andra bort förklaringar. En dag, utan minsta förvarning till någon av oss kom en polisbil och hämtade Linda och körde henne till barnpsyk här hemma. Jag åkte dit så fort jag fick vetskap om detta och vi hade då ett samtal med den läkaren som gett sitt löfte både till oss och personalen på behandlingshemmet. Jag kände mig så fruktansvärt sviken av den här läkaren och jag sa verkligen vad jag tyckte i det läget och det gjorde så ont i mig med tanke på hur Linda behandlades genom att plötsligt bli hämtad av poliser.

Det behandlingshemmet och deras sätt att arbeta gav mig verkligen en tro på att Linda skulle kunna bli hjälpt med sin problematik men så blev det alltså inte. Istället blev det åter igen barnpsyk. nya möten och en väntan på att något nytt behandlingshem skulle hittas.

Ja, det var ytterligare en bit av hur vår gemensamma vandring genom vården har sett ut.

Som ni säkert förstår har vår vandring varit både lång och tröttsam för oss båda och det är inte utan att jag då och då fått satt mig ner för att vila, pusta ut och hoppas på att hitta nya krafter.

Jag är förundrad över men väldigt tacksam för att de nya krafterna kom och med dem hoppet och viljan att kämpa vidare för min dotter!