Zita..mamman till Flickan som valde livet!

Gott Nytt År!

2011-12-31T17:02:00.002+01:00

Ett riktigt Gott Nytt År

önskar jag er alla

med en varm tanke och kram!

Zita

God Jul!!

2011-12-22T22:17:00.002+01:00

Jag har inte skrivit här på länge och jag tänker inte skriva nu heller.

Det jag vill göra är att

önska er alla en riktigt god jul!

Jag hoppas att ni kan njuta av den och att ni får det mysigt och skönt!

Varma juletankar till er alla!

Kram

Zita

Du vet väl om att du är värdefull!

2011-11-13T14:21:00.001+01:00

http://youtu.be/id4bYzK-mZQ

Den här sången tillägnar jag er alla som läser min blogg!

Styrkekramar
Zita

En efterlängtad gemensam dag!

2011-11-13T13:49:00.002+01:00

I går var åkte jag till psyk för att hämta min dotter så att vi gemensamt kunde gå en sväng på sta'n. Vi var och åt bakad potatis med kycklingröra, gick i några affärer för att sedan gemensamt ta bussen hem till Linda. Vi fikade och Linda valde tapeter till kök och hall för i morgon kommer målaren dit och ska tapetsera.

Linda blev sedan hämtad av personal ca 16.00 vilket jag tycker var jätteskönt eftersom jag då slapp att åka bussen med henne tillbaka.

Det var en väldigt skön, avspänd och mysig dag som vi delade igår.

I mitt förra inlägg angående familjesamtalet så vill jag tala om att det var absolut inte personalen på avd jag framförde kritik emot! De som jag har haft kontakt med där uppskattar jag mycket och tycker att de gör ett väldigt bra jobb då det gäller min dotter.

Kritiken handlade om hur jag blev i frågasatt och tillrättavisad av Lindas läkare vilket jag absolut inte tolererar och speciellt då det inte finns skäl till det.

Jag känner min dotter väldigt väl och vet hur hon fungerar både innanför psyks väggar och utanför i friheten. Jag har varit involverad i min dotters problem i många, många år och jag har vårdat henne här hemma, både då hon bodde hos mig och på permissioner. Så efter alla år känner både hon och jag varandra och varandras positiva och negativa sidor oerhört bra

Jag vet att det är en utopi att en läkare skulle ta till sig av en förälders kunskap och erfarenhet men tänk så mycket alla parter skulle vinna på ett samarbete. Framför allt min dotter!

Unna er själva en skön och mysig söndagsefm och glöm inte bort att tänka på er själva och unna er lite egen tid där ni kan njuta av sådant som kan få er att hämta kraft och styrka.

Kramar

Zita

Till min dotter!

2011-11-12T21:21:00.003+01:00

http://youtu.be/D_B8-oxUiAc

Den här sången är till min dotter! Då hon var med i en kör sjöng de den här sången i S:t Lars kyrkan och det gjorde de otroligt bra!

Kärlek till dig Linda.

Fler samtal på Psyk? Nej tack!!

2011-11-05T19:00:00.005+01:00

Det var länge sedan jag skrev något i min blog men nu känner jag att jag vill skriva ner lite av mina tankar, känslor och funderingar.

Jag är dålig på att skriva när det händer jobbiga saker med min dotter eftersom alla plågsamma känslor då kommer till ytan med en enorm kraft och det då känns fruktansvärt jobbigt.

För ca tre veckor sedan åkte jag till psyk för att vara med på ett familjesamtal vilket jag har varit ett flertal gånger vid det här laget men detta samtal får vara det sista för min del.

Jag har nog aldrig upplevt att läkare lyssnat och tagit till sig det jag har framfört, då menar jag verkligen lyssnat! Men jag har aldrig under alla år inom psykvården tidigare blivit i frågasatt eller känt mig påhoppad vilket jag verkligen blev denna gång.

Jag känner min dotter väldigt, väldigt väl och ser hur hon fungerar då hon är inlagd på psyk men jag ser och vet även hur hon fungerar utanför psyks väggar vilket de som arbetar på psyk inte har någon vetskap om.

I stället för att i frågasätta och komma med påhopp så är det på tiden att läkare lyssnar på det som en förälder/anhörig har att säga och ta till sig det. Min känsla är den att det alltid ska vara läkaren som vet bäst och kan precis allting. Då syftar jag naturligtvis inte på sjukvårdsbiten utan på patienten som det handlar om, i detta fall min dotter.

Det är så mycket prestige i det hela! Det är nog dags att det blir en form av samarbete mellan läkare/ personal och förälder/ anhörig.

Det är dags att det börjas föra en dialog där man som läkare/förälder gemensamt kan diskutera fram det som är bäst för ens barn.

Det är ju trots allt så att vi alla vill nå samma mål men chansen till att lyckas med det och för att nå målet snabbare vore större om man som förälder blir lyssnad till och att läkare insåg att den största vetskapen då det gäller ens barn har faktiskt oftast föräldern.

Även om jag har varit på massor av möten, föräldrasamtal mm. upplever jag varje gång att det är otroligt jobbigt att delta. Innan ens barn är myndigt får man som förälder verkligen visa upp stora bitar av sitt inre och även om det har känts jobbigt så har jag gjort det. Om man vill försöka att hjälpa ens barn så finns det inte så mycket att välja på.

I dagens läge anser jag att situationen ser annorlunda ut. I dag är min dotter en vuxen person men jag har ändå alltid deltagit i det jag blivit tillfrågad om. Jag har gjort det för att det kanske skulle kunna leda till något bra som kunnat hjälpa Linda.

Men genom det senaste samtalet så har jag verkligen insett hur meningslöst det är att delta och är det något som jag verkligen inte tar så är det påhopp och i frågasättande.

Jag undrar hur många av er som är förälder eller anhörig till någon med psykiska problem som känner maktlöshet, förtvivlan och ilska över att ingen tar er erfarenhet och kunskap på allvar?Hur många av er känner stark frustration över att ingen lyssnar till era önskemål då det gäller ert barn?

Jag skulle verkligen önska att ni skrev något om det i min blog för jag tror att det finns otroligt många som befinner eller har befunnit sig i den situationen.

Berätta hur just du har blivit bemött! Hur dina upplevelser är/har varit i kontakten med läkare och personal! Hur hanterar du det känslomässigt?

Nu önskar jag er alla en trevlig och skön söndagskväll!

Ta hand om er själv och unna er att ta vara på era behov för att få lite ljus i tillvaron!

Tankar och kramar.

Zita.

Lizzieflickan gäst bloggar!!!

2011-10-17T12:46:00.004+02:00

Mamma.

Du är allt jag nånsin önskat

du är allt jag nånsin drömt,

Du är den som får mig minnas

alla drömmar jag har glömt.

Och du är den som får mig hoppas

du är den som får mig le,

All min kärlek får du bära

hela livet vill jag ge.

För du är där när ingen ser mig

du är där när stormen yr,

Du är där när natten skrämmer

du är där när dage gryr.

Och jag vill alltid ha dig nära

när som åren läggs till år,

Och vad livet vill oss lära är att framtiden är vår.

Jag älskar dig mamma<3

Äntligen färdigflyttat!

2011-10-04T17:53:00.002+02:00

Äntligen är det mesta av min dotters flytt överstökad och mycket är avklarat i den nya lägenheten.

Jag och dottern övernattade från i går till i dag hennes lägenhet och straxt före lunch gick vi hem till mig för att laga oss lite mat. Linda blev sedan upphämtad för att åka till Berga för att få lägenheten besiktad.

Det känns helt fantastiskt att allt tungt jobb runt flytten är avklarat. Nu är det roligare saker som väntar, inhandling av möbler, gardiner mm vilket vi ska göra tillsammans. Sedan blir det inredning som gäller och det får min dotter sköta som hon vill.

Jag hoppas att hon snart kan få lite frigång så att hon kan åka till sin lägenhet själv och vara där och plocka. Hon kommer till mig på lördag och då kommer vi att sova hos henne till söndag men sedan vet jag inte hur det kommer att se ut framåt.
Jag kommer att försöka att lägga en del tid på mig själv och lyssna till mina egna behov så att jag kan landa lite i mig själv.

Det har inte bara varit fysiskt ansträngande utan även psykiskt eftersom det funnits så mycket oro över hur vi ska få tiden att räcka till eftersom Linda inte fick åka till Berga själv.

I bland har det känts väldigt tungt för att jag kände hela tiden hur pressen hamnade på mig eftersom det hängde mycket på när jag kunde hämta Linda så att vi gemensamt kunde gå till hennes lägenhet.

Personalen på avd har varit väldigt bra genom att de har hämtat Linda någon gång och mött upp utanför så att jag kunde fortsätta till bussen och åka hem till mig.

Nu ska jag unna mig en skön kväll och enbart lata mig och mysa.

Varma höstkramar till er alla!

Zita

Flyttstädning!

2011-09-28T18:53:00.002+02:00

Ja mina vänner, nu är hösten här och det är dags för en liten uppdatering!

Jag och Linda har sysslat med packning och städning av hennes lägenhet vilket känns väldigt skönt att vi klarat av nu.

På måndag går flytten hit till mitt område men vi kan inte se varandra vilket jag tycker känns väldigt bra. Jag tror inte på att bo så nära varandra så att vi kan se om någon av oss går ut.

Nu är det ett litet promenadavstånd mellan oss och som jag känner det behöver vi ha det så.

Under tiden vi har packat och städat har vi haft det roligt tillsammans, även om det i bland blev fniss och trams pga en otrolig trötthet. Det jag upplevde ganska jobbigt var att jag först skulle hämta Linda för att vi sedan gemensamt skulle gå hem till henne. Efter allt slit där skulle jag sedan följa henne tillbaka för att sedan ta bussen hem till mig.

Jag kan lova att jag var slutkörd då jag kom hem men då var det dusch och sedan uppmärksamma en liten kisse som ville ha mat och var fylld av leklust. Det där med leken kunde jag gärna ha avstått från just då men vad gör man inte för lilla Vilda som tog glädjeskutt då vi lekte kurra gömma? :-)

Nu har jag landat lite i mig själv igen efter att ha tagit det lugnt ett par dagar.

I söndags var jag och en kompis i skogen och plockade svamp. Solen sken och vi avnjöt kaffe och smörgås där vi satt på en mossklädd sten. Det var ett sådant tillfälle som jag tar vara på och hämtar kraft av.

Mindre roligt var det då jag skulle rensa ca 35 liter trattkantareller men efter tre omgångar och dagar var det gjort.

Nu luktar det skog i hela lägenheten eftersom jag har svamp utbrett på tidningspapper över hela golvet i ett av rummen. Ack så härlig känslan blir då jag stoppar ner allt i glasburkar för att spara och sedan plocka fram och njuta av under vintern.

Nu ska jag snart koppla av med en mugg gott te' och sätta mig och slappa framför TV.

Önskar er alla en skön kväll!

Kramar

Zita

2011-09-13T19:10:00.000+02:00

Tärande känslor!

2011-09-13T18:45:00.003+02:00

Under en väldigt lång tid, har jag levt med tärande och jobbiga känslor.

Jag har känt förtvivlan, vanmakt, vrede, oro och frustration. Dessa känslor har ibland fått mig att känna det som att jag ska gå sönder, som att jag inte kommer att klara av att vakna nästa morgon för att bli överfallen av dessa plågsamma känslor.

Men vaknat har jag gjort och tagit mig igenom en dag i taget. Jag vet aldrig vad dagen kan föra med sig och varje dag som passerat har jag upplevt med en suck av lättnad då kvällningen gjort sin inträdan.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att min dotter nu är på väg tillbaka in i tillvaron med en stark kämparglöd! Jag vill se henne utanför psyks väggar, jag vill se henne i frihet igen.

Jag saknar hennes klingande skratt, tindrande ögon och hennes humor. Ja jag saknar min dotter otroligt mycket!

Flytten hänger över oss båda som ett tungt, svart ok. Jag önskar att vi snart kan börja packa så att vi kommer igång med hennes lägenhet.

Nu har jag skrivit av mig lite av det jag känner och ska snart dricka en varm mugg te'.

Sköt om er!

Höstkramar till er alla.

Zita

Oron....min ständiga följeslagare!

2011-09-08T18:09:00.003+02:00

Nu har det gått några dagar sedan jag senast skrev och jag förstår inte att det ska kännas så motigt att skriva om mina känslor och tankar här på bloggen.

Kanske är det för att allting inom mig kommer upp till ytan och att jag då känner av allt det jobbiga och smärtsamma?

Formulerar jag mina tankar i ord så fylls jag av en massa känslor och jag klarar nog inte riktigt av att känna dessa så starkt som läget är just nu.

Min dotter är kvar på psyk och hur länge till det blir vet jag ingenting om.

Jag vet att vi har en flytt framför oss med allt vad det innebär och det är så att snart måste vi sätta igång med packning mm. Jag har ingen aning om då vi kan börja göra något i Lindas lägenhet. Känner bara att tiden rusar i väg och vi närmar oss flyttdagen för var dag som går.

Känner oro inför detta men borde vara van vid oron eftersom den numera är min ständiga följeslagare

Trevligare sällskap kan jag ha men jag kan tyvärr inte rå på den känslan!

Oro är något som sakta äter upp en inifrån eftersom den gnager och gnager. Den oron jag ständigt bär på orsakar så mycket i hela kroppen, den ger spänningar, huvudvärk mm.mm.

Jag var och besökte Linda på hennes födelsedag för att gratulera henne. Inget roligt ställe att fira en födelsedag på. Jag ska ev dit på lördag tillsammans med min lilla systeroch hennes familj.

Hoppas att ni får en skön och mysig kväll!

Styrkekramar till er alla.

Zita

Besök hos min dotter!

2011-09-02T18:17:00.003+02:00

Då jag var på sta'n i dag så ringde min dotter och frågade om jag ville komma till henne på avd och dricka en kopp kaffe med henne, jag svarade att jag kommer och så vandrade jag dit.

Det är andra gången jag är där sedan hon lades in den här gången och det kändes skönt att kunna krama om henne igen.

Vi skojade och pratade om hennes nya lägenhet och det jag ser fram emot är då vi tillsammans i hennes lägenhet packar ner hennes saker i kartonger.

Jag ser fram emot den gemenskapen vi då delar och jag vet att det kommer att uppstå mycket skämt, trams och skratt.

När jag och Linda umgås under avspända förhållanden så har vi väldigt roligt och fint tillsammans. Jag trivs verkligen i min dotters sällskap då!

Nu är det "bara" att vänta på att det sker en förändring i hennes situation, att hon får gå från avdelningen så att vi kan komma igång.

För övrigt tar jag fortfarande en dag i taget och försöker att leva här och nu. Det är inte så lätt alltid, särskilt inte då oron slår sina klor i mig för då känns det som att jag ska gå sönder.

Jag hoppas att ni får en skön och solig helg!

Många tankar och kramar till er alla.

Zita

Flytt på gång!

2011-08-29T14:31:00.002+02:00

I dag har jag varit och tittat på en lägenhet åt min dotter och det var en väldigt fin och ljus tvåa.

Så nu blir det för Linda att äta, drick och jobba på så att vi tillsammans kan börja att packa och dona hemma hos henne.

Eftersom lägenheten ligger på en gård en bit från mig och vi inte alls kan se varandra så tycker jag att det känns ok att hon bor i samma område.

Den dagen det är dags att ta itu med allt får jag resa på mig från bänken och hoppas att jag är så pass utvilad så att jag känner att mina krafter har återvänt till mig.

Jag ska snart laga mat som jag ska bjuda en god vän på och senare i kväll ska vi åka in till sta'n och gå på en gaidad tur som ska ge oss lite kunskap om Linköpings blodbad.

Kan vara intressant att höra någon berätta om detta.

Önskar er alla en skön kväll!

kramar

Zita.

2011-08-26T22:25:00.000+02:00

En god natts sömn önskar jag er alla!

Zita.

Trött och sorgsen!

2011-08-26T19:14:00.002+02:00

Denna ödsliga bänk lockar till att sätta sig på för att se ut över hav och moln!

Får en trött, sorgsen och orolig mamma lägga sig ner, lyssna till vattnets kluckande och se molnen som sakta rör sig på himlen?

Får denna mamma ligga där, vila och blunda för att drömma sig bort från verkligeheten?

Får denna mamma ge efter för sin smärta, sorg och skrika ut sin förtvivlan så det ekar över vattnet?

Vad händer om denna mamma inte orkar resa på sig, inte hittar sin ork, sitt go, sin vilja och glädje?

Just nu befinner jag mig på denna bänk och det känns som att jag inte orkar att resa mig upp och gå. Jag tittar på molnen som sakta rör sig, följer dess gång och vet inte hur länge jag kommer att ligga på bänken. Kanske bara så länge, att jag hittar min inre styrka igen, min envishet, optimism och glädje.

Jag vet inte! Jag vet bara att jag känner mig fruktansvärt sliten, trasig, slutkörd och fruktansvärt sorgsen.

I väntan på att molnen ska skingras, solen titta fram och väcka mitt livsmod och livsglädje så ligger jag på bänken och bara vilar!

Det här blev ett lite egendomligt och lite rörigt inlägg men......just nu känner jag så här!

Styrkekramar till er alla!

Zita.

Tillvaron nu!

2011-08-22T18:56:00.003+02:00

Nu är det en tid sedan jag skrev här på bloggen och jag känner att jag vill uppdatera försöka att uppdatera lite!

Min dotter har tillbringat minst två nätter i veckan hos mig eftersom jag varit mån om att hon ska få vara utanför avdelningen en del. Det är även viktigt att hon får föra en så social tillvaro som möjligt genom att delta i sådant som sker utanför avdelningen.

Då Linda är med mig går det jättebra med mat och dryck, på helgerna blir det även festande på lite godis och i bland glass.

Hon har sovit hemma hos sig då och då och det är viktigt att hon vänjer sig vid det eftersom det ju är avsikten att hon ska kunna klara sig själv igen i sin lägenhet.

Min dotter skulle vilja få komma till mig lite mer men det blir hon inte hjälpt av i längden och det är även så att jag inte skulle klara av mer eftersom jag måste lyssna till mina egna behov oxå.

Sanningen är även den att vi skulle slita på vår relation onödigt mycket om vi tillbringade mer tid tillsammans och jag vill inte att den ska bli sämre på grund av att vi tröttar ut varandra.

För min egen del har tillvaron känts ganska bra under sommaren även om jag känner att det lätt gungar under mina fötter då något sker som har med Linda att göra.

I dag har jag haft avslutningssamtal på Anhörigcenter. Det beror dels på att henne jag gått hos slutar och ett det ska komma en ny men det beror även på att jag just nu känner att jag inte har så stort behov av att gå på samtal.

Det ska eventuellt bildas en grupp där föräldrar eller anhöriga till någon med snarlika problematik som Lindas och den har jag anmält mitt intresse till. Jag tror det kan vara väldigt givande att träffa andra föräldrar som befinner sig i en snarlik situation och där vi kan utbyta tankar och erfarenheter med varandra.

Personligen är jag inte så mycket för att delta i grupper men detta blir en liten grupp och där jag känner att det kan ge något.

Ja, det blev en liten uppdatering av min tillvaro som den ser ut nu. Hur den ser ut om ett par dagar har jag ingen aning om eftersom det kan bli snabba kast beträffande min dotter.

En dag i taget och försöka att ta vara på den, stanna i den och njuta av den efter bästa förmåga......det är så min tillvaro gestaltar sig nu och har gjort länge.

Varma tankar och kramar till er alla!

Zita

Tankar

2011-08-12T19:18:00.001+02:00

Önskar er alla en skön och fin helg!

Kramar och tankar till er

Zita

2011-08-02T18:10:00.000+02:00

Ger er alla en varm tanke och styrkekram!

Zita

Just nu ler livet!

2011-08-01T18:48:00.003+02:00

Just nu känns livet ganska behagligt även om jag fortfarande tar en dag i taget.

Kontakten med min dotter är för närvarande lugn, mysig och glädjefull. Vi har fått in skrattet och humorn i vår relation igen vilket jag känner är oerhört värdefullt.

Förra veckan var jag hos min syster från tisdag-fredag och det var väldigt mysiga och sköna dagar.

På fredagen mötte jag och systern upp Linda i Norrköping och gemensamt åkte vi till min lillasyster för att gratulera henne. Vi hade en trevlig stund där och vi blev bjudna på smörgåstårta och paj till kaffet.

Linda och jag tog senare pendeln hem och hade en mysig kväll tillsammans. På lördagen unnade vi oss en riktig slappardag och på söndagen efter lunch åkte hon hem till sig och Mysan.

Jag fylls av glädje och njuter av att se att min dotter just nu mår ganska bra både psykiskt och fysiskt. Visst har hon en lång väg kvar att vandra men det går betydligt lättare att stå vid hennes sida, stötta henne när hon inte är så tungsint och pessimistisk som hon varit tidigare i omgångar.

På torsdag åker vi till Skänninge marknad tillsammans med min lillasyster med man. Det är flera år sedan jag var där och därför känns det kul att åka dit.

Linda stannar hemma hos mig till lördag och åker efter lunchen

Önskar er alla en fin sommarkväll!

Kramar

Zita.

En liten resa med egentid!

2011-07-25T21:08:00.002+02:00

I morgon bär det iväg till min syster i Kolmårds skogarna.

Det ska bli både skönt och roligt att åka i väg några dagar och få umgås med min syster och njuta av skog och sjö.

Min dotter kommer till Norrköping på fredagen och vi hämtar upp henne på resecentrum för att sedan åka och gratulera en annan syster gemensamt.

Senare åker jag och Linda pendeln hem och vi kommer att tillbringa helgen tillsammans hos mig.
Det ska bli mysigt att träffa henne på fredag eftersom det då gått ca en vecka sedan vi sågs som hastigast på avdelningen.

Hoppas ni får fina sommardagar och orkar/kan njuta av dem!

Kramar

Zita.

Livets krokiga väg!

2011-07-22T21:27:00.004+02:00

Varför måste livets väg vara så krokig, backig och full med törnen?

Nu är det med tunga steg jag vandrar fram. Dag läggs till dag och nu är det att bara att vänta på att stegen ska bli lättare och vägen lite rakare och mer lättframkomlig.

Av olika orsaker är min dotter inlåst på psyk 24 timmar om dygnet.......igen. Ja, jag säger igen eftersom det har hänt ett antal gånger vid det här laget.

Jag har full förståelse för att läkaren väljer detta alternativ och det är inget som jag vill/kan påverka.

Nu är det upp till Linda om hon fattar beslutet om att kämpa på så mycket hon kan så att hon sakta men säkert kan jobba sig tillbaka till det läge hon befann sig i bara för några dagar sedan.

Jag hoppas innerligt att hon gör det för hennes egen skull så att hon kan vara ute och njuta av sommardagarna igen.

Jag önskar så att hon släpper in det ljusa i livet och att hon vågar bli kvar i det så länge att hon upptäcker att det är skönt och givande att vara i den friska världen.

Åren går och en dag hoppas jag att hon verkligen bestämmer sig, vågar ta klivet och tänka

"jag kan flyga."

Jag vet vilka värdefulla resurser min dotter har inom sig och jag hoppas innerligt att hon en dag kommer att ta vara på dessa och dela med sig av dem.

Jag hoppas ni får en fin lördagskväll och att ni kan njuta och koppla av under morgondagen!

Var snälla mot er själva och unna er något litet extra som för er kan ge tillvaron lite extra glans.

Kram och tanke

Zita

Lite tyngre tillvaro!

2011-07-20T18:23:00.002+02:00

I går mötte jag min dotter i sta'n och vi åt lunch tillsammans. Det var en trevlig stund då vi åt vår bakade potatis med tillbehör. Efter det var det meningen att vi skulle spela minigolf men tyvärr öppnade sig himlen och det brakade loss med åska och ösregn.

Mellan skurarna blev det lite ögonshopping och en glass på Bosses glasbar.

Vi skiljdes åt vid busshållplatsen, Linda åkte till avd och jag åkte hem.

Just nu upplever jag det som att vi är inne i en lite tyngre period där jag får putta Linda framför mig vilket blir kämpigt efter ett tag.

Hennes humör går upp och ner som en berg och dalbana och jag försöker att inte åka med men rent automatiskt gör jag det till en viss del eftersom skiftningar i humöret påverkar ganska starkt.

På fredag ska vi ses och ta en sväng till Ikea. Vi äter lunch där och och sedan går vi nog en sväng innan jag byter en rullgardin som jag köpt tidigare.

Linda ska vara hos mig fred-sönd men inte hela den sist nämnda dagen.

Jag känner att vi börjar falla in i det gamla mönstret då Linda var hos mig varje hel helg och så vill jag inte ha det igen. Jag vill inte känna mig låst utan jag vill kunna göra andra saker på en helg om jag känner för det och vill jag bara vara hemma ensam så måste jag få vara det, utan att känna press på mig.

Det är så lätt att tappa den ork och energi jag nu lyckats att bygga upp vilket har tagit lång tid.

Jag vill behålla den orken, bättra på den dag för dag och absolut inte känna att den raseras.

Det är inte bara jag som mår bra av det utan även min dotter med.

Jag önskar er en skön sommarkväll!

Myskväll!

2011-07-15T15:57:00.001+02:00

Om ett par timmar kommer min dotter hem till mig och vi ska ha en mysig kväll tillsammans
I morgon har vi tänkt att vi ska spela minigolf mellan regnskurarna, är det sommar så är det. :-)

Linda stannar till söndag efm då hon ska vara tillbaka på avd till 16.30.

Jag önskar er alla en fin sommarhelg och hoppas att ni kan göra något ni tycker om och som ger er nya krafter.

Många, varma styrkekramar till er alla!

Tack för att ni finns!

Ni alla som har det jobbigt p.ga. olika saker.......fortsätt att kämpa!

En liten uppdatering!

2011-07-07T18:58:00.002+02:00

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera min blogg och tyvärr kommer det nog att dröja ett tag till innan jag får energi till att blogga som jag gjorde tidigare.

Min dotters resa bort från ätstörningen går fortfarande en hel del upp och ner vilket påverkar mig enormt känslomässigt Hon kämpar på och som jag vet har det inte inträffat något negativt då det gäller ätstörningen men ibland känns det som att jag befinner mig på gungfly. Jag vet aldrig hur länge något håller eftersom det är så ostadigt under fötterna.

Ännu vågar jag inte tro.......bara hoppas!

I morgon ska jag hämta henne efter lunchen och gemensamt åker vi sedan hem till mig.

På lördagmorgon åker vi till Norrk för att träffa min syster med man, gemensamt blir det sedan att vandra runt på den stora loppisen de har där.

Det blir mat och fika hos min syster, senare blir det pendeln tillbaka hit och vi får ytterligare en kväll med mat och gemenskap tillsammans, dottern och jag.

Jag vet inte ännu om Linda ska vara tillbaka på avd efter frukosten eller om hon blir kvar här över lunchen men i vilket fall så ska hon tillbaka till avd på söndagen.

Jag har inte träffat min dotter sedan i lördags morse så nu ska det bli väldigt mysigt att hon kommer hem så att vi kan umgås och bara ha det fint.

Styrkekramar

Zita

En lång och krokig väg!

2011-07-06T19:12:00.003+02:00

Under många år känns det som att jag vandrat på en lång och krokig väg med många tröttsamma uppförsbackar.

I bland har vägen blivit så smal att jag fått riktiga rivmärken av buskar med vassa taggar men i bland har vandringen varit lättare och solens strålar har värmt min sorgsna och trötta själ.

Efter att jag nu under en lång tid fått vila och bara vara så har mina krafter sakta återvänt till mig. Jag känner att jag börjar att hitta mig själv och kaoset inom mig har fått ro att lägga sig.

Jag känner mig känslomässigt ungefär som ett pussel där de flesta bitarna har kommit på plats men att det fortfarande finns några som felas.

Det är svårt att hitta sitta inre då man har tappat bort sig själv! Det tar tid att läka och komma tillbaka men det går och det blir en hel del nya erfarenheter jag fått under vägens gång, en del bra och en del mindre bra. Livet är ibland så att det inte går att välja sina upplevelser och erfarenheter men jag kanske kan välja vad jag kan göra med dem så småningom.

Min dotter kämpar på och det gör mig varm av glädje och stolthet! Som mamma påverkas jag känslomässigt väldigt mycket av min dotter och hennes problematik. Då jag ser att Linda har kämparglöden och även glädjen så får jag energi till att stötta henne och kan glädjas med henne i hennes framsteg. Då jag märker att detta inte finns hos dottern utan det mesta är svart då påverkas jag negativt och energin försvinner.

Snart är det helg och då ska jag krama om och umgås med min dotter vilket jag ser fram emot!

Önskar att ni alla kan få njuta av denna härliga sommarkväll!

Kramar

Zita

Härliga längtan!

2011-06-29T20:39:00.002+02:00

I morgon kommer det några goda vänner hit på lunsch och till min glädje får även min dotter komma hit.
Hon får ha permission till fredagefm. och jag ser verkligen fram emot att vi ska få dela dessa dagar, umgås och ha det mysigt.
Vi har inte träffats sedan måndagen före midsommar och idag kände jag verkligen hur mycket jag längtar efter henne. Känslan av längtan kändes härlig eftersom den så sällan får chans att komma fram eftersom vi träffas ganska regelbundet. Men som sagt....idag gjorde den sig påmind .

Just nu känns det som att jag vågar planera vissa saker tillsammans med Linda, som att åka till Stockholm och göra lite dagsetapper.
Det är flera somrar som ingenting blivit av för att den förbaskade ätstörningen förstört allt.
Denna sommar måste och ska bli en bättre sommar, vi behöver verkligen det.....båda två.

Njut nu av denna härliga sommarkväll och var rädda om er!
Kram
Zita

Första och stora målet är nått!

2011-06-28T18:01:00.003+02:00

Jag kom hem från Västervik i söndags och har varit där sedan i torsdags. Jag har haft det fint och skönt även om jag kunde önskat ett bättre midsommarväder. Men, men regnandet har drabbat många av oss och det är att göra det bästa av tillvaron då.

Jag hoppas att ni har haft en bra och fin midsommarhelg
där ni kunnat koppla av och unnat er en trevlig och skön helg.

I morse ringde min dotter till mig hon både grät och var glad på samma gång. Hon berättade att hon nått det mål vi har satt för länge sedan och att hon var så glad över att hon klarat att nå det.

Jag är otroligt glad över detta och väldigt, väldigt stolt över henne! Jag trodde ärligt inte att hon skulle ha uthålligheten och viljan till att nå fram till detta mål.
Jag vet hur mycket hon har kämpat för att nå hit och som sagt, jag är väldigt stolt över henne.
Nu börjar resan till nästa mål och jag hoppas och tror att hon kommer att kämpa lika hårt hela vägen. Då hon så småningom kommer att få börja i DBT igen så kommer det in mycket av samtal och hon får "verktyg" för att kunna använda sig av dem då det blir jobbigt.

Min dotter har en lång väg att vandra mot friskheten men fortsätter hon kämpa så tappert som hon har gjort en längre tid så kommer hon att bli fri från sin ätstörning en dag.

Jag önskar det så starkt att det värker i hela mig. Jag önskar men min fråga är.......Vågar jag hoppas???

Varma tankar till er alla!
Kram
Zita.

Snart midsommar!

2011-06-22T18:21:00.002+02:00

Snart är det midsommarafton och den ska jag fira tillsammans med mina systrar så i morgon bär det i väg till Västervik.

Linda och min bästa kompis ska hitta på något tillsammans på midsommaraftonen. Min kompis bor hos mig och är kattvakt och Linda ska umgås med sin kontaktfamilj på midsommardagen.

Det känns bra att Min dotter har lite uppbokat då jag åker eftersom det är lättare att kunna koppla av för mig då. Jag ser fram emot dessa dagar och tycker att det ska bli både roligt och skönt att komma hem i från ett tag och få umgås med systrarna.

Ni som är anhöriga eller närstående på annat sätt till någon som har en ätstörning eller som mår dåligt av andra orsaker, försök att unna er själva något som för er är skönt och trevligt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kan få en stunds avkoppling så att ni får njuta och ta del av midsommarfirandet.

Styrkekramar till er alla.

Zita

Vår första gemensamma fredag på några veckor!

2011-06-20T15:41:00.003+02:00

En bild på Linda och mig då hon hade sin första permission för ca två veckor sedan.

Den kvällen åt vi tacos vilket min dotter hade som önskemål.

Vi hade det mysigt och trevligt, umgicks som mor och dotter , inga diskussioner angående mat eller något annat. Den permissionen fick Lindas ätastörning inte vara delaktig i vårt umgänge vilket kändes väldigt befriande.

Varma kramar till er alla.

Zita

Carpe Diem!

2011-06-13T18:40:00.002+02:00

CCarpe Diem är ord som jag försöker att leva efter, vad jag fyller dagen med är inte viktigt. Det viktiga är att jag känner mig tillfreds med den.

Även då en dag känns tung och svår försöker jag att hitta något litet som kan förgylla bitar av min dag och konstigt nog så finner jag små pärlor här och där som jag tar vara på.

Livet är ibland besynnerligt och oftast vet man inte vad som väntar bakom nästa kurva vilket nog är bra i och för sig. Hur ofta tänker jag inte en sak och det blir något helt annat?

Känslor är också något som kan göra mig väldigt överraskad och förvånad.

Då min dotter varit här länge och ofta så längtar jag efter att få ha ensamtid och göra det jag vill göra men nu då vi inte ses så ofta, längtar jag efter att ha henne här så att vi får umgås och jag som mamma får rå om henne. Jag saknar den spontana tillvaron.....som att plötsligt komma överens om att ses och fika eller äta en bit mat mm.

Nu får hon gå ut med mig två timmar i veckan och det måste planeras in ett par dagar i förväg.

Jag klagar inte på den planeringen som har gjorts för den är bra men det blir så många ändringar i tankegång och känslor som plötsligt ska ställa om sig till något annat än det var tidigare.

Det är fruktansvärt jobbigt att gång på gång få ställa om sig tanke och känslomässigt men det är inte så mycket annat att göra en att försöka att anpassa sig till varje ny förändring som inträder. Men.........lätt är det inte!!!

Jag hade min dotter hemma hos mig från fredag eftem till lördag lunch och vi hade det väldigt skönt och mysigt tillsammans.

På onsdag efm kommer jag förmodligen att träffa henne på sta'n och umgås våra två timmar.

Åh vad jag önskar att hon ska få ett för henne betydelsefullt och friskt liv där hon kan leva utan inläggning på psyk.

Ja hela mitt hjärta skriker av längtan efter detta!

Sköt om er alla!

Styrkekramar

Zita

Lite uppdatering!

2011-06-09T15:20:00.002+02:00

I går var jag och min dotter inne i sta'n och gick en sväng i affärer. Vi gick till ett fik nere vid ån och där avnjöt vi en mugg kaffe i vårt varma och soliga sommarväder.

Som tur var hade jag med mig ett par extra skor eftersom sk skaven dyker upp då det är barfota tider. Med häften på fötterna ser jag nu mer ut som en "lapplisa". :-)

I morgon eftermiddag ska Linda ev få komma hit och sova till lördagen, hon ska vara tillbaka på avd till lunchen Om hon kommer står det Taco på menyn.

Jag är väldigt dålig på att uppdatera min blog nu mer och orsaken till det är att jag är så fruktansvärt trött på allt som har med ätstörningar att göra.

Även om min dotter kämpar på så känns det som att jag befinner mig i ett ekorrhjul och det hjulet har snurrat så länge så det tröttat ut mig totalt.

Under flera år kände jag sådan enormt stark önskan om att föra över min ork, kämparglöd och vilja till Linda men det är ju faktiskt så att hon måste finna detta inom sig själv. Jag kan göra mig totalt tom på detta men det leder ingenting till utan tröttar bara ut mig.

Hur konstigt det än låter så blir även beröm och uppmuntran energislukande då det positiva som händer blir raserat gång på gång.

Självklart säger jag till Linda då jag tycker att hon har gjort något bra men jag gör det bara då jag verkligen tycker att hon förtjänar det. Om jag säger så här: Förut berömde jag henne då hon ätit bra eller inte spytt den dagen men nu räcker det inte med det utan det måste vara mer positivt som sker under längre tid.

Jag finns här och kommer så alltid att göra då Linda behöver mig som mamma men då det gäller att jobba med hennes ätstörning så får hon ta det med den personal som jobbar med henne.

Jag ger er alla en varm styrkekram och hoppas att ni får njuta av den fina sommarkvällen.

Zita

Tid tilsammans med min dotter!

2011-06-02T19:20:00.002+02:00

I morgon eftermiddag ska jag träffa min dotter ca 15.30 och vi ska gemensamt gå till sta'n en sväng vilket känns som en evighet sedan.

Två timmar har vi att umgås med varandra och jag ser verkligen fram emot att dela dessa med henne.

Eftersom hon har vak efter alla måltider så är det svår att få till två timmar i följd men vid den här tiden går det bra. Linda och jag har två timmar i veckan som vi tillsammans kan göra något utanför avdelningen.

Jag tycker att det just nu känns bra med den tiden och att det kan räcka och jag måste säga att jag är tacksam över att avd inte lägger över matvak och annat ansvar på mig.

Jag är glad för att Linda får vara inlagd med allt vad det innebär och jag är stolt över min dotter som härdar ut, även om jag vet att det är jobbigt för henne på många sätt.

Både hon och jag vet att det inte finns någon annan väg att gå och att hon måste må bättre om hon ska få njuta av sommaren och orka göra något.

Då läkaren på avd anser att hon klarar att ha permission eller bli utskriven så kommer vi att göra en gemensam resa till Stockholm, antingen över dagen eller ligga där en natt.

Vi får se hur allt ser ut den dagen så det får vi avgöra då.

Önskar er en fin sommarkväll!

Kramar

Zita.

Dygnet runt vård!

2011-05-26T18:46:00.002+02:00

I dag blev den här tjejen inlagd på psyk och får dygnet runt vård med sondmatning om hon inte får i sig de kalorier som hon ska ha. Detta bestämdes på mötet idag och jag måste säga att det känns otroligt skönt.

Om min dotter ska kunna tillgodo göra sig det stöd och den hjälp hon kan få genom sitt stödteam så måste hon först få en viktökning.

Som läget är nu så är hon instabil, glömsk och har dålig tankeverksamhet och detta kan bara förbättras genom att hon får i sig den näring som hennes kropp är i stort behov av.

Jag vet inte så mycket om det som avhandlades på mötet eftersom jag och Linda inte har hunnit att prata så mycket ännu. Jag ska ringa till henne i kväll så att jag får veta lite mer.

Om Linda kämpar på nu så kanske hon kan får börja i DbT vart efter och förhoppningsvis kan även det vara bra för henne.

Önskar er en riktigt skön kväll!

Kramar

Zita.

Saknar glöden inom mig!

2011-05-25T21:28:00.002+02:00

Efter lunchen idag så träffade jag min dotter på sta'n för att ta en liten shoppingrunda.

Den enda som handlade lite var Linda men inte hittade jag något som jag ville ha.

Vi tog en kaffepaus och hade en trevlig pratstund.

Då våra vägar skildes åkte jag hem och Linda gick för att äta med sitt stödteam. I natt sover hon på avdelningen och i morgon ska hon delta i mötet där det blir ganska många personer som ska vara med. Dock inte jag eftersom jag fått sagt mitt via telefonen och det känns väldigt bra.

Jag undrar verkligen vad de med gemensamhet ska komma fram till på mötet och om det som bestäms kommer att efterföljas av alla inblandade?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det men tyvärr har erfarenheten gjort att jag inte känner mig så värst positiv.

Tänk så mycket lättare det var tidigare då jag fortfarande kunde känna tro, tillit och hopp till det / de som kunde hjälpa och stötta min dotter. Vad finns kvar när inte de känslorna kan underlätta för mig?

Jo, maktlöshet, misstro, frustration, ilska, förtvivlan och en väldigt stor uppgivenhet.

Om någon kunde tända den glöd jag tidigare haft inom mig genom att visa, verkligen visa på realistiska framgångar så skulle de tidigare känslorna kunna få liv igen.

Ibland känner jag inte ens de jobbiga känslorna som jag skrev om nu, utan enbart en förlamande tomhet.

Att vara förälder till ett barn med en ätstörning är som att befinna sig i samma helvete som den ätstörda. Skillnaden är den att jag som mamma måste orka och stå på benen för att kunna stötta mitt barn men det blir en dubbel börda eftersom jag ska orka med att axla oss bägge.

Mitt sätt att hantera situationen är den att jag inte formulerar mina tankar i ord utan låter allt vara ifred inom mig och istället försöker unna mig positiva saker.

I bland kan jag helt klart njuta fullt ut av det positiva men ibland undrar jag var glädjen inom mig tagit vägen.

Sänder varma tankar till er alla!

Kramar

Hopp!

2011-05-23T22:34:00.002+02:00

Vad härligt det är när människor ringer tillbaka då jag ber om det på telefonsvararen!

Pratade med en person på öppenvården i dag och jag måste säga att vi hade ett väldigt givande samtal.

Jag upplevde verkligen att hon lyssnade och tog till sig av det jag sa vilket gör mig oerhört glad och tacksam.

Jag fick framlägga mina tankar om fyrkantighet, konsekvenser och om att det som framläggs och bestäms på möten ska efterföljas av alla.

Jag känner mig tillfreds så här långt och eftersom jag fått säga mitt så kommer jag inte att vara delaktig på mötet vilket faktiskt känns skönt. Nu kan jag bara hoppas att de kommer fram till bra slutsatser som de alla kan enas om och efterfölja.

Jag önskar er alla en god natts sömn.

Kramar

Zita

Ett år! Vad har hänt?

2011-05-23T14:59:00.002+02:00

Nu har det snart gått ett år efter det att min dotter började jobba med sitt stödteam. Ett år som verkligen har varit som en jäkla berg och dalbana.

I bland har jag sett hur min dotter har haft viljan och hand i hand med den utstrålat glädje men efter en tid har det positiva vänt och gått över till det negativa beteendet.

Under det år som har gått kan jag i dag inte se någon som helst förändring då det gäller min dotters ätstörning!

Eftersom hon är lika underviktig nu som för ett år sedan så har hennes humör och tankesätt inte ändrats något. Ena stunden kan hon vara sprudlande glad för att i nästa stund vara irriterad, nedstämd och fruktansvärt negativ.

Jag kan inte förstå hur utbildad personal kan tillåta att tiden bara går och att det inte blir en radikal förändring åt det positiva hållet. Hur länge ska de hålla på med att enbart hålla hennes huvud över vattenytan? När ska de inse att det måste till mer bestämda tag för att det ska bli något bra av detta?

Visst har Linda ett eget ansvar i sin behandling men det måste ändå tas i med hårdhandskarna genom att det verkligen visas att det finns vissa överenskommelser som ska följas. Det som bestämts på möten ska följas helt och fullt av alla inblandade parter och inte ruckas på för att min dotter vill det.

Jag förstår inte heller att de som jobbar med Linda inte kan inse att det måste vara oerhört fyrkantigt runt henne och att de inte inser när hon manipulerar och styr dem och inte tvärt om.

Nu är det ett stort möte på torsdag vilket jag kanske ska vara med på. Jag säger kanske eftersom jag försöker att få tag på chefen i öppenvården och får jag prata med henne i telefonen och framföra det jag vill ha sagt så tänker jag inte delta på mötet. Så än så länge står det hela öppet.

Jag skulle bara vilja ställa mig och skrika rakt ut för att få de berörda att lyssna och verkligen ta till sig det jag säger. Sorgligt nog så är det svårt att få dem att verkligen ta till sig det jag säger men det är faktiskt så att jag känner min dotter otroligt bra och vet vad som behövs för att hon ska kunna bli hjälpt. Som mamma har man oftast en oerhört stor kunskap om sitt barn men saknar de möjligheter och ork som behövs för att kunna hjälpa på bästa sätt.

Det är ett rent helvete att stå maktlös och se på hur ens barn tillåts att stanna kvar i sin ätstörning.

Ja, jag säger tillåts eftersom det inte sätts upp striktare linjer och om de bryts resulterar i konsekvenser Plus att ett helt år har fått passera utan att Linda för den skull kommit närmare ett friskare liv.

Hur lång tid ska det behöva gå innan de inser faktum?????

Kramar

Zita.

Blandade känslor!

2011-05-15T20:54:00.005+02:00

I fredags efter lunch möttes jag och min dotter i sta'n för att åka hem till mig.

Vi hade en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans och på lördagen efter frukosten så åkte Linda hem till sig.

Det var inte alls planerat att hon skulle komma hit på lördagskvällen men det blev så och vi fick trots tidigare diskussioner en trevlig lördagskväll.

Efter lunchen idag åkte hon hem till sig och jag har fått eftermiddag och kväll för mig själv vilket jag verkligen har uppskattat.

I morgon ska jag till Anhörigcentret på samtal och eftersom det är ett bra tag sedan jag var där så är det med lite blandade känslor jag kommer att gå dit.

Jag tycker att det är skönt att få gå dit och prata av mig men samtidigt så kan jag känna ett visst motstånd eftersom jag ibland tycker att det är jobbigt att prata om vad jag känner och upplever beträffande min dotters problem.

Så länge jag inte pratar om det så kan jag hålla en viss distans till det jag känner men då jag börjar att röra i det så blir tankar och känslor så påtagliga och det blir med ens mycket jobbigare.

Samtidigt så är jag väl medveten om att jag i långa loppet vinner på att "lätta på trycket" men som sagt, lite jobbigt känns det.

På hemväg från sta'n ska jag stanna hos min frissa och klippa av mig lite hår.......igen! Undrar om de använder sig av någon form av blomstra för att jag ska komma dit ofta. :-)

Detta blev en liten kort uppdatering men jag hoppas att jag snart ska få inspirationen och orken tillbaka för att skriva lite oftare.

Det är nog inte enbart bristerna på detta det handlar om utan en stor del av mig är för närvarande så förbaskat trött på problematiken ätstörningar så att jag inte vill skriva eller prata om det.

Önskar er en fin kväll!

Styrkekramar till er alla.

Zita

Glasstund=glädje!

2011-05-11T19:16:00.002+02:00

I dag träffades jag och min dotter en kort stund inne i sta'n. Vi gick till vår kända glassbar och köpte oss var sin strut med en kula glass i. Vi satte oss i solen på en trappa och njöt av glassar och sol, samtidigt fick vi oss en liten pratstund.

Det kändes bra att sitta där tillsammans med min dotter och avnjuta glassen, hur naturligt som helst.

Efter vår lilla gemensamma stund skildes våra vägar då Linda skulle på ett samtal med stödteamet och jag tog bussen hem.

I dag frågade min dotter mig om jag vill delta i ett lite större möte som ska vara om ett par veckor. Jag vet inte ännu hur jag ska göra men jag ska fundera på det.

Jag vet i varje fall att om jag är med på detta möte så ska det vara som mamma och även fortsätta så eftersom jag absolut inte vill gå in i en vårdarroll igen.

Men som sagt.....jag ska fundera på saken och verkligen känna efter vad som känns rätt och om det kan vara till någon nytta för Linda.

Önskar er en skön kväll!

Kramar och tankar till er alla!

Zita

Väntan på förändring!

2011-05-09T19:11:00.002+02:00

Nu har vi den härliga solen här och förhoppningsvis kan den tina upp de frusnaste och sorgsamma hjärtan lite!

Själv har jag njutit av en skön promenad i solen och sedan avnjutit en mugg kaffe på balkongen.

Dagarna rullar på och inga spesiella förändringar tillkommer.
Från fredag till söndagfm var min dotter här och vi hade ett par mysiga dagar tillsammans där vi umgicks utan en massa jobbiga diskussioner angående mat och dryck.

Min dotters tillvaro som den ser ut nu, med en blandning av psykavd och öppenvård förstår jag mig inte alls på. Jag tycker att det hela verkar väldigt konstigt och förstår inte vad det ska leda till.
Jag känner starkt hur viktigt det är att det verkligen görs något radikalt från alla håll. Något som alla gör en överenskommelse om och som sedan ska följas till punkt och pricka!
Det känns som att min dotter enbart hålls över vattenytan men har hon inte varit där tillräckligt länge nu???
Det går inte att hålla någon över vattenytan hur länge som helst, förr eller senare brister det!

Jag bara väntar på att den dagen ska komma då de som jobbar med Linda ska förstå att det behövs en stor radikal förändring om det ska leda framåt någon gång.
Det verkar som om den dagen är hur långt bort som helst.

Önskar er alla en trevlig och skön kväll!

Kramar
Zita.

Längtan efter ljuset!

2011-05-03T15:28:00.003+02:00

Det känns som att jag konstant befinner mig i denna tunnel.

Min önskan är så otroligt stark att en dag få nå ljuset men

hur och när?

Jag vet inte! Jag vet bara att det är förbaskat tröttsamt att bara gå och aldrig nå fram till målet!

Önskar er en skön måndagskväll!

Kramar

Zita

Hur långt ska det få gå?

2011-05-02T16:38:00.002+02:00

Om ni undrar så har jag inte försvunnit bort helt från cyberrymden eller flytt min väg även om det sista i bland kan kännas lockande.

Nej, den enkla förklaringen är den att jag inte orkar formulera mina tankar i ord för gör jag det blir det mer smärtsamt och jobbigt. Jag lever just nu som strutsen.....stoppar huvudet i sanden.

Då jag och min dotter umgås, gör vi det som mor och dotter utan minsta inblandning av vård, tjat angående mat mm. Linda får ta allt ansvar själv beträffande maten då vi träffas.

Tidigare diskuterade vi om maten otroligt mycket och eftersom mitt tjatande och förmanande inte leder någon stans mer än till att jag blir tömd på energi så har jag helt släppt den biten.

Tyvärr har det inte skett några förändringar då det gäller min dotter. Jag förstår inte hur de i öppenvården eller stödteamet tänker? Var är kraven från dem och hur kan man låta tiden bara gå utan att göra en radikal förändring?

Hur länge ska detta få pågå? Kravlöshet och bristen på konsekvenser gör mig rosenrasande!

Bäst att jag slutar att skriva här innan det blir en explosion av ord.

Varmar tankar och kramar till er!

Zita

Glad Påsk!

2011-04-22T19:05:00.002+02:00

Önskar er alla en riktigt fin och mysig påsk!

Många varma tankar och kramar till er alla!

Zita

Tuff tid och känslomässig kaos!

2011-04-19T18:21:00.002+02:00

Det har känts som att jag och min dotter befunnit oss i skilda världar men ändå har kärleken hållit oss samman.

Det har varit en otroligt tuff och jobbig tid som har tömt mig fullständigt på kraft. Känslomässigt har det varit total kaos inom mig och vart efter dessa känslor sakta dalade bort, fylldes jag av en total känslomässig tomhet.

Denna tomhet kvarstår även om jag kan känna att längst ut i kanten börjar det sakta att hända något och nu måste jag låta allt ta sin tid och låta tomheten successivt fyllas med berikande känslor igen.

Jag har upplevt detta hos mig vid ett tidigare tillfälle och det var efter det jag vårdat Linda och kämpat i ihärdigt för att hon skulle få hjälp.

I och med att jag befunnit mig i samma känslomässiga situation tidigare så vet jag oxå hur skört det är, hur lätt det lilla som börjat fylla mig igen totalt raseras. Lika lätt som ett korthus faller av minsta vindpust.

Det är en underlig upplevelse, först vara fylld av en massa olika känslor och plötsligt bli helt tom.

Det är som att vända en välfylld påse upp och ner för att då se hur allt i den bara försvinner ur den.

I allt det som Linda varit orsak till och det som hänt runt i kring henne, har jag legat väldigt lågt. Hon har fått reda ut sin situation utan min inblandning och jag har varit hos henne på psyk mycket färre gånger än jag tidigare har varit under en två veckors period.

Linda är vuxen och får likväl som vi andra ta konsekvenserna av sitt handlande men tro inte att jag inte brytt mig om henne för så är verkligen inte fallet.

Då hon förra fredagen fick gå hem från psyk..... hur man nu kan skicka hem någon som har haft vak dagen innan och LPT utan att kolla upp hur det ser ut för henne då hon kommer hem.

Jag sa direkt till Linda att hon skulle komma till mig vilket hon gjorde och blev kvar till söndagen.

Nu önskar jag er alla en skön kväll i solen!

Kramar

Zita.

Öppna sår!

2011-04-11T15:56:00.002+02:00

I dag då jag var ute på min långpromenad i vårt härliga vårväder så funderade jag över varför jag har så svårt att skriva något på bloggen. Nu vet jag varför.

Många är de gånger då jag varit fylld av smärta, oro, trötthet och ångest men jag har så småningom känt hur dessa känslor sakta a tagit och jag har åter igen fyllts av hopp, glädje och styrka.

Detta har upprepat sig gång på gång men den här gången är det som all ork, energi och livsglädje bara försvann från mig.

Då min dotter kom in på psyk igen så kändes det som att marken öppnade sig under mig och att jag med en väldig fart åkte nedåt. Även om jag anat att det åter igen skulle bli en inläggning på psyk så blev jag fylld av starka, smärtfyllda känslor.

Jag kan nog beskriva det med att jag inom mig bar på små blödande sår som blev stora och väldigt plågsamma den dagen. För varje gång jag satte mig vid datorn för att skriva i bloggen så kände jag hur såren började göra ont och jag klarade inte av att formulera mina tankar och känslor i ord eftersom smärtan blev för stark.

Jag känner mig fortfarande oerhört trött och sårbar men för varje dag som går läker en bit av mitt inre.

Som läget är nu så kommer jag att blogga när jag känner att det inte blir för smärtsamt att klä känslor och tankar i ord.

Många tankar och styrkekramar till er alla underbara läsare!

Psyk!

2011-04-03T14:39:00.002+02:00

I fredags var jag på psyk och hälsade på min dotter. Samma långa korridor, samma salar och så denna låsta dörr. Då jag och Lindas kontaktperson kom dit så stod min dotter på den andra sidan glasdörren och väntade. En dörr med glasruta skiljer instängdheten och friheten från varandra. Inte mycket....en ynka dörr....men tillräckligt för att hålla "livet" utanför. I morgon ska det bli ett möte, (jag ska/vill inte vara med) och efter det får jag höra hur planeringen ser ut framledes. Planeringar är bra men de ska följas fullt ut vilket är något som sällan sker. Önskar er en fin söndag! Kramar Zita.

Psyk......igen.

2011-03-31T21:23:00.002+02:00

Jah då har jag min dotter åter igen inlagd på Psyk.

Känns inte ett dugg roligt just nu, jag hade ju ändå hoppats på att hon kanske,kanske skulle kunna slippa att vistas där en gång till. Varför blir det så ofta ett så långt kliv tillbaka?? Just nu är jag så trött på allting och jag ska ärligt säga att det är svårt att hitta glädjen inom mig. Önskar er alla en natt med god och skön sömn. Kramar 'Zita

Ett trasigt mammahjärta!

2011-03-31T18:13:00.002+02:00

Mitt hjärta värker över att min dotter mår dåligt.

Mitt hjärta gråter över att åren rinner i från henne

och över att hon inte hittar vägen ut ur sin problematik.

Hur många gånger har jag fylld av önskan öppnat famnen i hopp om att genom det stöd min dotter blir erbjuden, ska kunna få henne på stadiga ben?

Gång på gång har mitt hopp rasat samman och jag har inte kunnat göra något för att hålla det kvar helt och fyllt av styrka.

Varför tillåter vården att dottern får må uselt under långa perioder?

Varför ser ingen vad hon verkligen är i behov av?

För mig ter det sig som att det är lättare att blunda än att ta tag i det som verkligen är problemet.

Var är "fyrkantigheten", det bestämda och var är konsekvenserna?

Jag vill ställa mig på ett tak och skrika till alla dem som "jobbar" tillsammans med min dotter. Skrika: "vad håller ni på med? Ser ni inte att ni stjälper i stället för hjälper! Ni fortsätter att vårda sönder min dotter och ni tillåter henne stanna kvar i problematiken!"

Att framlägga önskemål angående hjälp är meningslöst eftersom jag försökt så många gånger och det har inte lett någon stans.

Den krassa verkligeheten är den......jag kan inget göra! Mitt mammahjärta får fortsätta leva med smärtan och oron. Jag kan bara hoppas!

Kramar till er alla!

Zita.

Trött och åter trött!

2011-03-26T22:25:00.002+01:00

Jag är bara så hemskt trött,vilsen och frustrerad.

Väntar.......ja,på vad?

Längtar......efter vadå?

Vill jag stanna tiden, vrida klockan tillbaka eller se framåt????

Jag vet inte vad jag vill eftersom jag just nu bara känner mig trött och sliten.

Det känns som att jag befinner mig i en berg och dalbana och jag har en stark längtan efter att få kliva av och få vistas på en plan och slätstruken mark en lite längra tid.

God natt önskar jag er alla.

Kramar

Zita

Uppehåll i bloggandet????

2011-03-24T18:32:00.002+01:00

Det är en tid sedan jag bloggade och anledningen till detta är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om. Jag upplever det som att jag enbart tjatar om samma saker hela tiden.

Jag har berättat om hur min dotters ätstörning började och om den väldigt kämpiga tiden fram till nu.
Som situationen ser ut i dag så har min dotter gått framåt rent mentalt men viktmässigt har det inte skett någon förändring och så har det varit en längre tid nu vilket jag har skrivit om vid ett flertal tillfällen och det gör att jag känner mig väldigt tjatig.
Jag har inte bestämt mig för än om jag ska göra ett uppehåll ett tag i mitt bloggande eller kanske jag kommer att bloggalite mer sporadiskt en tid.......jag vet inte ännu.

I går följde Linda med mig till sjukhuset där vi tog en fika innan jag skulle gå och ta ett arbets EKG vilket jag tycker var fruktansvärt jobbigt. Jag som tycker att jag har ganska bra kondition.......pyttsan....den tron togs snabbt ifrån mig.
I morgon bitti ska jag på en ny undersökning, spiritomi så då får jag veta hur min lungkapacitet ser ut.
Jag ska möta Linda i sta'n i morgon efter lunch, gemensamt åker vi hem till mig, fikar och ger Vilda mat för att sedan åka hem till Linda och sova där. Efter frukost på lördagen tar jag en promenad hem igen.

På tisdag bär det i väg till Ullared. Jag och min syster har som tradition att göra en sådan resa varje vår. Jag frågar mig varje gång om jag är riktigt klok :-) som gör detta eftersom det blir väckning kl 03.00 för bussen går 04.15 och vi är hemma igen efter en hel dag med shopping kl 21.30
Men.....hur tokig jag än är så är det himla roligt att göra resan och ett väldigt bra sätt att umgås och göra något tillsammans.

Önskar er alla en mysig kväll!

Varma styrkekramar
Zita.

Bloggtorka!

2011-03-17T18:40:00.003+01:00

I dag har varit en lugn dag, en sådan dag då jag kunnat njuta av en promenad i det soliga och fina vädret.

I morgon ska jag möta min dotter i sta'n så att vi gemensamt kan åka hem till mig för att umgås och ha en mysig fredagskväll. för övrigt har jag inget inplanerat utan kommer att ta helgen som den kommer.

Nästa vecka har jag två sjukhusbesök att klara av. Det ena är ang. lungorna och det andra är ang. hjärtat. Det är bra att allt kollas upp ordentligt även om jag mår bra nu.

Det får bli ett kort inlägg i kväll då jag inte har så mycket att skriva om för närvarande.

Jag har nog fått en släng av bloggtorka men jag hoppas att den går över fort. :-)

Ha en mysig torsdagskväll!

Kramar

Zita.

Ropa hjälp men ej bli hörd!

2011-03-15T17:31:00.004+01:00

I dag då jag var ute på en lång promenad i vårt fina väder, lät jag tankarna vandra och gå fritt.

En av dessa tankar stannade kvar och jag började vandra bakåt i tiden till olika tillfällen och till min dotters problematik som följt oss genom åren.

Jag minns då hennes bantning gick över så sakteligen till en ätstörning och hur många gånger jag skuldbelade mig själv för att jag inte hade gjort tillräckligt

Ofta for mina tankar kors och tvärs och jag funderade på om jag hade sagt eller gjort på ett annat sätt så hade det kanske inte behövt bli så allvarliga konsekvenser av hennes bantning.

Jag pratade och förmanade, talade om för henne att hon var fin i kroppen och att hon absolut inte behövde gå ner något i vikt.

Då jag pratade med henne om riskerna, instämde hon i detta och sa till mig att jag inte behövde vara orolig eftersom hon hade full kontroll och "bara" skulle gå ner ett par kilo.

Jag tror det var då jag kände hur en oro började ge sig till känna inom mig men jag kunde aldrig ens ana att denna bantning skulle utvecklas till en ätstörning som skulle sätta sina stora klor i henne och orsaka så mycket smärta, oro och ångest.

Jag skällde på henne, bönade och bad om att hon skulle äta ordentligt. Jag åkte hem till henne med mat för att hon skulle få i sig en måltid då och då och efter det vi hade ätit och jag satte mig på cykeln för att åka hem tyckte jag det kändes så bra. Jag var så nöjd över att hon ätit en rejäl portion med mat den dagen.

Inte hade jag någon tanke på att efter det jag gått ut genom hennes dörr, gick hon direkt till badrummet för att kräkas upp det.

Jag minns inte när jag fick den vetskapen men tror att det dröjde ganska länge och eftersom jag inte alls var bevandrad i denna sorts problematik förstod jag inte mycket av vad som skedde.

Men vart efter jag såg att min dotter blev tunnare började jag sakteligen ta till mig det som hände men ändå kunde jag inte förstå vidden av det.

Den förändring som sker med ens barn är så fruktansvärt otäck, skrämmande och hemsk så det är svårt att kunna se klart. För mig blev det här och nu. Min dotters viktnedgång var den jag såg och det som blev viktigt var att få henne att äta och börja skrika på hjälp.

Och hjälp har jag ropat så otroligt många gånger så att jag kan inte ens minnas alla men hur högt jag än skrek så inte fick vi någon hjälp för det.

Sida vid sida med det som skedde, pågick det inom mig en känslomässig orkan. Jag var fylld av starka känslor som vrede, maktlöshet,frustration, förtvivlan, oro och skuldkänslor.

Skuldkänslorna kom sig av att jag inte hade agerat tillräckligt och de förföljde mig under en tid för att sedan försvinna helt.

Kanske ni undrar.....hur kan de försvinna? Jo, jag insåg att jag faktiskt hade gjort allt vad jag kunnat och att min dotter var en vuxen person med ett eget ansvar.

Men......alla de andra känslorna har jag levt med i så många år att de blev en del av min tillvaro.

I dag behöver jag inte leva med dessa hemska känslor konstant utan de gör sig påminda då min dotter mår sämre eller om något annat tillstöter beträffande henne.

Till alla er föräldrar och anhöriga som av någon orsak kämpar för era barn vill jag ge en riktigt stor och varm styrkekram!

Vad och hur vore vården utan er?

Varma kramar till alla er andra!

Zita

Vem är jag?

2011-03-14T14:42:00.002+01:00

I dag var jag på Anhörigcentret och fick prata av mig en del men jag fick även veta att det ska bli vissa förändringar inom centret då kommunen har köpt upp verksamheten.

Förändringen för mig blir att jag inte kommer att ha kvar min samtalskontakt utan kommer att få en ny. För det första känns det jobbigt eftersom kemin stämmer så otroligt bra mellan oss och tillsammans med henne har jag kommit en bra bit på väg då det gäller mammarollen och att hitta mig själv som person.

Det jag även tycker är jobbigt då det gäller att få en ny kontakt är att jag måste börja från början dvs att åter igen berätta om min dotters problem, när de började, hur det var mm.

Jag önskar att jag kunde fortsätta där jag är nu men tyvärr blir det inte så.

Den dagen får jag tackla när den kommer och ta vara på de gånger jag kan ha samtal med min nuvarande kontakt.

Det är så "lätt" att fastna i en roll men desto svårare att ta sig ur den. Det var kämpigt att släppa vårdarrollen och bli enbart mamma och det jag nu försöker med att hitta är mig själv.

Det är jätte svårt att hitta tillbaka till min egen person och söka reda på "vem är jag idag?"

Alla åren som mamma och vårdare har varit så starka roller för mig så att jag sakta men säkert tappat bort mig själv. Det närmaste en beskrivning jag kan komma är att jag gått vilse i mig själv och att jag nu får försöka att hitta mig själv igen och sedan ta reda på vem jag är.

Hur gör jag det? Jag vet faktiskt inte! Kanske genom att ta reda på vad jag önskar och vill göra för egen del och att kanske lyssna mer på mitt inre och följa de känslor som känns positiva för mig.

Låter snurrigt, jag vet men jag är osäker på hur man kan hitta och plocka fram sin egen person/personlighet.

Tror att det blir en spännande utmaning även om den säkerligen kan bli nog så jobbig.

Styrkekramar till er alla!

Zita

Från toalettvakt till frihet!

2011-03-13T18:38:00.002+01:00

I dag vid lunchtid kom jag hem ifrån min dotter. I går kväll bjöd hon på god mat och vi såg på melodifestivalen tillsammans. Vi har haft en fin helg då vi enbart umgåtts och haft det mysigt och lugnt.

I morse ställde Linda en fråga till mig där hon undrade om jag fortfarande var orolig för om hon skulle kräkas efter måltider då hon går på toaletten.

Konstigt nog blev jag lite överrumplad av frågan och jag funderade på varför jag blev det. Men eftersom jag kunde ge ett svar så gick den överrumplade känslan över till någon slags lättnad. Lättnad över att jag helt uppriktigt och ärligt kunde besvara frågan med att jag inte längre känner någon oro för detta och att jag helt och fullt har lagt detta ansvar på henne.

Det kändes verkligen skönt att kunna förmedla detta svar och verkligen mena det helt och fullt och det kändes ännu bättre då Linda bemötte detta med att hon verkligen uppskattar det och tycker att det känns skönt.

Även om jag inte känner minsta oro så innebär inte det att jag kan lita på att inget sker.

Om jag backar tillbaka i tiden och ser hur det var under tiden jag vårdade henne så var jag först med Linda i badrummet efter intagna måltider. Vid nästa skede kunde jag hålla mig straxt utanför och mina öron blev stora som på en elefant eftersom jag lyssnade med full koncentration och försökte verkligen höra vad hon gjorde i badrummet.

Nästa steg var att jag kunde sitta en bit ifrån och vi pratade med varandra hela tiden.

Då jag började att hålla mig utanför badrummet kändes det hemskt jobbigt att inte ha samma kontroll längre. Jag ville ju så gärna att det inte skulle bli fel för henne och att hon skulle klara av att låta bli att kräkas. Det var tröttsamt att "vakta" på henne och samtidigt inte veta om hon behöll det hon ätit eller ej.

Då jag kunde sitta en bit i från och vi pratade under tiden var min misstänksamhet och oro väldigt stor. Det låter kanske konstigt men jag vet ju vilka trix hon kunde och därför litade jag inte på att inget hände.

Den känslan tror jag var den jobbigaste, att vara precis i närheten och veta att hon kanske lurade mig men jag hade inget annat val än att låta henne ta den ansvarsbiten trots att hela jag var fylld av oro. Oro över vad som kan hända om hon kräks eftersom jag visste att varje kräkning kan bli den sista eftersom hjärtat kan stanna eller att det kan bli en blödning mm.mm.

Ser jag tillbaka på den tiden så känns det som att jag har kommit otroligt långt i att överlåta ansvaret till min dotter och att Linda har kommit långt på sin kämpiga väg.

Jag är medveten om att Linda ibland kan backa då det gäller hennes ätstörning och att det fortfarande kan bli hetsätning med följd även om hon minskat radikalt på det.

Visst känner jag orons vingar fladdra i mig då hon ibland kan berätta för mig att det inte gått så bra med en måltid. Skillnaden i dag är att jag inte lever med den konstanta oron över detta och slipper att känna hur oron tär och äter upp mig inifrån.

Jag måste säga att jag i dag kan känna stolthet över att jag kommit dit att jag kan lägga över ansvaret på min dotter och stolt över att hon inte längre ger mig orsak att känna denna hemska oro.

Jag känner en enorm glädje över att vi kan umgås en helg under frihetens vingar och umgås på ett helt naturligt plan i friskhetens tecken.

Varma kramar till er alla.

Zita

I kväll blir det mys hos dottern!

2011-03-12T13:08:00.002+01:00

Jag och min dotter möttes i sta'n i går för att gemensamt åka hem till mig, fika och ge katten lite omvårdnad eftersom vi sedan skulle åka hem till Linda och vara där fredagskvällen.

Men.... så blev det inte, vi gjorde en liten ändring i vår planering. Det blev så att vi stannade kvar hos mig och Linda åkte hem till sig efter frukosten. Jag ska snart ta en promenad hem till henne för att dela lördagskvällen med god mat och melodifestivalen. I morgon efter frukst tar jag en promenad hem till mig vilket blir en promenad på ca 40-45 min.

Jag har inte jobbat upp min kondition ännu så därför tar det lite längre tid aatt gå den sträckan än vad det brukar göra då "flåset" inte är lika påtagligt som nu.

Men vad gör det? Det får ta den tid det tar eftersom jag får gå min dagliga promenad som jag fortfarande mår väldigt bra av både psykiskt och fysiskt.

För närvarande råder fortfarande den lugnare perioden vilket jag verkligen tar vara på.

Jag är så glad över att Linda har får praktikplatsen hon sökte och jag hoppas verkligen att hon kommer att trivas.

Efter det att hon jobbat in sig lite och kommit in i rutinerna blir det att gå och ta en fika hos henne.

Nu ska jag sätta på mig lite kaffe och njuta av det innan jag startar promenaden till Linda.

Önskar er alla en fin och mysig helg!

Kramar

Zita.

Falsk trygghet?

2011-03-09T14:27:00.002+01:00

Jag har pratat med min dotter i telefonen en gång i dag och då var allt bra. Det första och sista samtalet för dagen är för mig väldigt betydelsefulla för vet jag att det är okey på morgonen så känns det som att dagen ska gå bra. Är det bra på kvällen så kan jag få en lugn natts sömn.
Jag vet att detta inte är att lita på eftersom vad som helst kan hända mellan dessa samtal men mig ger det en trygghet även om den kanske ter sig lite falsk.

Jag har levt efter detta i många år och förmodligen är jag i behov av att känna denna trygghet.
Det är kanske så att jag genom detta bygger upp en för mig stabilare grund att stå på genom detta och inträffar det något mellan dessa samtal så känns det som att jag är bättre rustad.
Nåväl..... jag inbillar mig det i varje fall!

I kväll kommer det en kompis hit och jag ska hjälpa henne lite med datorn och så blir det lite gott att äta och dricka. Med andra ord en givande kväll!

Ha en fin dag!

Kramar till er alla.
Zita

Blandade känslor!

2011-03-08T14:32:00.002+01:00

Efter min härliga promenad i solen kom min dotter på snabb besök för att dricka en kopp kaffe med mig.

I dag var det en glad och uppåt dotter som var här och det känns som att det kan bli en öppning till en lite ljusare och lättare period som vi gemensamt kan möta.

Det har varit ganska tungt och småkämpigt ett tag nu och då känns det betydligt roligare när jag ser en stark förändring till det positiva.

För övrigt tycker jag nog att tiden bara rullar på och det känns som att det står ganska stilla då det gäller min dotters ätstörning. Det är inga radikala förändringar men jag får väl vara glad över att det inte går åt det negativa hållet.

Men.......det är detta med tålamod. Det är svårt att ha det då vecka efter vecka går och det inte sker något som jag kan se med mina egna ögon.
Det är så blandat känslomässigt hos mig för ibland upplever jag väntan på att en synbar förändring ska ske men ibland kan jag känna en stark uppgivenhet. Då uppgivenheten sätter klorna i mig känner jag verkligen att jag inte har ork att bry mig om ifall det blir framsteg eller inte. Jag kan ju ändå inte påverka framstegen utan endast Linda kan göra det.

Jag fortsätter med att ta en dag i taget och ta vara på de ljusa stunderna och vara öppen för skratt och glädje då det kommer. Som tur är så är jag en väldigt levnadsglad person som har nära till glädjen och verkligen kan njuta av det positiva i tillvaron.

Kramar till er alla.

Zita

En liten uppdatering!

2011-03-06T14:16:00.003+01:00

Nu är det några dagar sedan jag senast skrev och det beror på att jag har haft total bloggtorka.

Men nu tänkte jag att jag ska uppdatera mig lite, även om det varit ganska lugnt de senaste dagarna.

I fredagseftermiddag kom Linda hem till mig och vi hade en mysig eftermiddag och kväll tillsammans. På lördagen åt vi en gemensam frukost och sedan kom hennes kontaktperson och hämtade henne för att de skulle tillbringa dagen tillsammans.

Det har av någon anledning känts lite tuffare och tyngre de senaste dagarna. Min dotter har inte mått så bra och det skapar lite tyngre känslor som då ger sig till känna.

I dag unnar jag mig själv att "bara vara" och göra så lite som möjligt. I morgon bitti ska jag gå till vårdcentralen för att ta prover på blodfetterna för att se om det är okey.

Sedan kommer jag att få en kallelse för att göra ett arbetsprov med EKG och jag ska även göra en spirotomi, blåsa luft för att mäta min lungkapasitet.

Men det är inget jag oroar mig för utan det blir då det blir.

Önskar er alla en skön söndag.

Visst kan man ana våren i dag?

Kramar

Zita.

Hemkommen efter sjukhus!

2011-03-03T18:11:00.002+01:00

I tisdags fick jag åka upp akut p.g.a bröstsmärtor och jag fick bli kvar över natten för observation. Efter många provtagningar, EKG mm så kunde det konstateras att jag inte hade haft någon hjärtinfarkt. Det kommer att bli fortsatt utredning både då det gäller hjärta och lungor vilket jag tycker känns väldigt skönt.

Linda har varit ett otroligt stöd under hela tiden. Hon följde med mig till akuten, upp på avdelningen och kom sedan tillbaka i går till avdelningen och gjorde mig sällskap i väntan på att jag skulle få göra en lungröntgen.

Vi åkte gemensamt hem till mig och Linda blev kvar till idag då hon åkte in till sitt stödteam för att äta lunch tillsammans med dem.

Eftersom jag vet hur fruktansvärt orolig min dotter blir då något inträffar med mig så kände jag en viss oro för henne då jag låg på sjukhuset. Men jag tycker att hon har klarat av den här situationen väldigt bra och det känns skönt för mig att se detta.

I morgonefm ska jag åka hem till Linda och stanna till lördag då jag åker hem till mig igen efter det att vi ätit frukost tilsammans.

Det blir en kväll med god mat och film, bara umgås och ha det mysigt.

Ha en skön kväll och ta vara på er själva!

Kram

Zita

Tacksamhetens tårar!

2011-02-28T15:13:00.002+01:00

Tyvärr blev det inget samtal på Anhörigcentret i dag p.g.a att min samtalskontakt var sjuk,

tråkigt men så blir det ibland.

Det fick istället bli ett besök på biblioteket där jag lånade nya talböcker vilka jag just nu för över till min mp3 så jag kan lyssna på den då jag tar mina promenader.

Min dotter ringde till mig då hon var på väg hem till sig efter att ha ätit med sitt stödteam. Jag kan ha fel men jag tyckte det lät på hennes röst som att det är en dag som ej är så bra.

Hon har tydliga humörsvängningar men jag tycker ändå att hon nu mer kan hantera dem på ett bättre sätt. Det är inte så ofta som hon låter sitt dåliga humör gå ut över mig nu mer och det känns skönt att slippa få ta all skit som hon tidigare kunde vräka ur sig. Då kunde hon verkligen fixa till så det blev bråk och diskussioner mellan oss, anledningen till detta var ofta att hon avreagerade sig på mig.

Det är ett bra tag sedan detta hände och det är så jäkla skönt att slippa det eftersom hon verkligen kunde få i gång mig genom att provocera mig.

I bland kan jag uppleva tillvaron som jag befinner mig i just nu som att leva i en dröm. Jag kan känna känslan av att vilja nypa mig hårt i armen för att se om jag lever i en dröm eller om detta är verkligheten.

Efter att i så många år levt med en tärande oro, stark ångest, förtvivlan och vilsenhet så är detta så overkligt för mig. Det är som att upptäcka en ny del av livet, något som jag glömt bort att den fanns.

Men.......jag lever i detta nu och varje dag som övergår till kväll, känner jag tacksamhet över. Tacksamhet för detta lugn och för att min dotter visar så mycket kämparglöd och har vågat att smaka lite på det som livet kan erbjuda.

När jag skriver dessa rader faller ett par tårar nerför kinden, tårar av tacksamhet och stolthet.

Ja, jag är just nu en oerhört tacksam och stolt mamma vilket är helt fantastiska känslor.

Varma styrkekramar till er!

Zita

God natt!

2011-02-27T21:50:00.003+01:00

Nu är den sena kvällen kommen och det är tid för att snart krypa till sängs, lösa lite korsord och sedan läsa i en bok innan mina ögon slår igen för natten.

I morgon ska jag till Anhörigcentret på samtal. Jag får se vad det samtalet leder till och ger.

Jag känner mig avspänd då jag sitter i stolen mitt emot henne jag pratar med och det känns skönt och bra då jag går där i från.

Sov gott!

Kram

Zita

Hemresa utan diskussioner!

2011-02-27T13:50:00.002+01:00

Linda och jag möttes upp inne i sta'n i fredags efter lunch och sedan gjorde vi sällskap hem till mig. Vi startade med efter middagskaffe, en liten slummer för att sedan göra i ordning lite mat, chili con carne sallad och bröd som vi åt framför en Dvd film. Resten av kvällen förflöt med lite godis, mys och Skavlan

I går skulle Linda ha åkt till sin praktikplats men tyckte att det var lite jobbigt eftersom det var sista gången, det blev i stället att hon stannade kvar här. Hon gick iväg till centrumet ett tag för att vi skulle få andas lite luft var och en för sig. Då hon kom hem blev det laxpaj till lunch och sedan flöt dagen på lugnt och stilla.

På kvällen noterade jag att Linda var lite tystare en stund men jag i frågasatte det inte utan lät henne avgöra om hon ville prata om det eller ej. Det gick över ganska snart så det blev inget stort av det vilket var skönt.

I dag åt vi en gemensam frukost och hade en trevlig stund tillsammans.Linda plockade senare ihop sina saker för att bege sig hem till sig och Mysan.

Det kändes som att hon tyckte det var skönt att komma hem till sig och sitt och det var helt utan beklagande ord om hemfärden som hon sedan gav sig av.

Det känns så skönt då hon inte längre kommer med olika skäl till att inte åka hem till sig, utan att jag i stället känner och upplever det som att hon i stället tycker att det blir mysigt.

Som det var tidigare var det fruktansvärt jobbigt då hon kom med en massa olika undanflykter för att slippa åka hem. Dessutom blev hon otroligt arg då jag påminde henne om att vi från början gemensamt hade bestämt att hon skulle stanna till en viss dag.

Inget av detta sker i dag och det gör att det blir mycket enklare eftersom det är fruktansvärt tråkigt när en fin helg avslutas med bråk. Då det blev så spände jag mig enormt och kunde inte riktigt glädjas över att ha min dotter här eftersom jag visste att det skulle sluta med jobbiga diskussioner då Linda skulle åka hem.

Jag märker att det händer massor av positivt med min dotter då hon utvecklas på ett bra sätt hela tiden. Det är underbart att se henne växa som person och att jag känner igen så mycket hos henne från tidigare, innan denna förbaskade ätstörning kom och satte sina klor i henne.

Önskar er alla en skön och mysig söndag!

Kramar Zita!

Akuten! Utredning!

2011-02-24T18:50:00.003+01:00

Den kalla vintern håller sig kvar med ett riktigt grepp. Då jag var ute på min promenad så bet den isande kylan ordentligt i ansiktet.

Nu längtar jag onekligen efter vår och dess värme men den kommer väl när den kommer.

I går var jag och min dotter på sta'n, tog en fika och små shoppade. Vi skiljdes åt vid busshållplatsen för att åka hem. Då jag varit hemma en kort stund, ringde Linda och berättade att hon var på akuten för att hon hade ont i bröstet vilket efter undersökningar visade sig inte vara hjärtat utan ångestrelaterat.

Det kändes väldigt skönt att det inte var hjärtat som ställde till det.

Efter att hon fått svar på alla prover (som var bra) bestämde vi att hon skulle komma hit för att äta mat och sova.

Hon åkte som vanligt in till sta'n och åt frukost med sitt stödteam och jag avnjöt min tillsammans med dagstidningen.

Eftersom Linda upplever att det är väldigt jobbigt och oroligt under tiden som utredningen på går, växlar hon väldigt lätt i humöret. Jag försöker att inte åka med i hennes humörsvägningar men lyckas inte alltid så bra.

De flesta utredningar som görs upplevs nog av många som väldigt jobbiga och jag förstår att så är fallet. De blir en väldigt stark insyn i ens privatliv eftersom det är så enormt mycket frågor som ska besvaras, muntlig och på papper.

Jag precis som dottern tycker att det ska bli skönt då denna utredning är klar men jag känner mig tacksam över att den äntligen blev av. Om eller vad den kommer att visa det får vi svar på den dagen vi gemensamt ska gå för att träffa läkaren eller vem det blir.

I morgon ska jag möta upp Linda i sta'n för att hon ska följa med mig hem. Vi ska ha en mysig kväll tillsammans med mat, dryck och en Dvd film. På lördagsmorgonen åker Linda i väg till sin praktikplats och senare åker hon hem till sig och Mysan.

Nu ska jag sätta mig i min sköna fåtölj med en mugg te' och se lite på TV

Sköt om er!

Kramar

Zita

Neuropsykiatrisk utredning!

2011-02-22T13:59:00.003+01:00

Linda kom hit på en eftermiddags fika och det vi fick en liten mysig stund tillsammans.

Nu har hon åkt till sta'n igen för att hon har en tid på öppenvården hos sin sjukgymnast.

Hon har det lite tufft nu eftersom hon har påbörjat en neuropsykiatrisk utredning vilket innebär att det dras upp en massa från dåtid och som gör det jobbigt för henne känslomässigt

Detta på verkar givetvis mig med eftersom jag blir delaktig i det hela då hennes humörsvägningar gör sig påminda.

Det känns som att vi går in i en ny fas nu och att den fasen kommer att bli lite av en känslomässig berg och dalbana vilket kan slita ganska mycket på mina känslor.

Jag kommer självklart att peppa Linda och finnas för henne då hon vill prata men det får ske under lugna former, utan irritation och diskussioner.

Jag kan bara hoppas på att utredningen kan göra så att hon får en bra hjälp framöver. Diagnosen i sig självt är inte viktig men för att få bästa tänkbara hjälp så är den nödvändig.

Det gör ont i mammahjärtat då min dotter har det jobbigt och det är synd att en utredning ska vara orsak till det men samtidigt är det något hon måste ta sig igenom och även att hantera på ett så bra sätt som möjligt.

För min egen del får jag ta händelser och känslor vart efter de eventuellt dyker upp.

En fråga från mig till er som gjort en sådan här utredning och till er anhöriga som varit delaktiga:

Hur upplevde ni det hela och vad gjorde ni anhöriga för att kunna stötta så bra som möjligt?

Om ni vill skriva svar i en kommentar går det bra annars kan ni maila mig

zitans@hotmail.se

Kramar till er alla

Zita

Frostblommor!

2011-02-21T17:33:00.004+01:00

Det växte en blomma på rutan

så gnistrande vit och skör,

vatten levde den utan

och sol var den inget för.

Förundrad jag såg den knoppas

och gladde mig tyst därvis,

jag kunde ju bara hoppas

den hann på sin korta tid.

Var knopp blev en liten stjärna

som levde där utan rot,

jag sökte dess skönhet värna

men säg vad skulle jag gjort?

Jag kunde ej sol förjaga

från blommor av frost och snö.

Så sakta en vintersaga

på fönsterrutan fick dö.

Min modiga dotter!

2011-02-19T18:15:00.003+01:00

I går eftermiddag åkte jag hem till min dotter och då jag kom innanför dörren var hallen belamrad med en massa väskor. I vardagsrummet satt Linda på en stol och mitt emot henne den tjejen som skulle göra en intervju med henne. Där var även tjejen som filmade och en ljudtekniker.

Jag hälsade och satte mig försiktigt i soffan på behörigt avstånd från filmkameran.

Åter igen känner jag en stor stolthet över min dotter och beundrar hennes mod.

Hon deltog i en filminspelning angående skönhets ideal.

Jag blev tillfrågad om jag ville vara med på filmen och svara på några frågor men jag avböjde då jag kände att jag inte hade så mycket att bidra med i detta ämne.

Linda skötte det galant och kunde verkligen förmedla sådant som är av vikt på den korta stunden som filmningen tog.

Då filmteamet packat i hop sitt och åkt blev det mys med en Linda komponerad sallad som var väldigt god.

I morse åt vi frukost tillsammans, åkte sedan med gemensam buss in till sta'n där våra vägar gick åt olika håll. Hon gick till sin praktik och jag tog en buss hem till min lilla keliga katt som hälsade mig välkommen hem med ett jamande.

För övrigt har jag låtit dagen gå och bara njutit av nuet.

I kväll blir det enbart att slappa, mysa och se lite på TV.

Önskar er alla en fin lördagskväll!

Kramar

Zita

Stolt? Ja mycket!

2011-02-17T20:31:00.004+01:00

Linda ringde till mig direkt efter mötet och berättade att det gått bra

och att hon fått jätte mycket beröm över alla sina framgångar.

Hon förtjänar allt beröm hon kan få nu eftersom hon verkligen kämpar på och har klarat av så otroligt mycket.

Vad jag känner?

Jag är väldigt,väldigt glad och oerhört stolt över min dotter!

Hon visar verkligen upp de egenskaper hon besitter och att hon har viljan och styrkan inom sig.

Äntligen,äntligen får jag se den kämpar glöd och den vilja till förändring hos henne som jag har saknat och väntat på så länge.

Glädjekramar som jag gärna delar med mig av till er!

Zita

I väntan på information om möte!

2011-02-17T15:40:00.003+01:00

Nu sitter min dotter på ett ganska stort möte och jag undrar över vad de kommer fram till och vilka beslut som fattas.

Jag är glad över att det denna gången verkligen finns framsteg att peka på och att Linda verkligen kämpar.

Fortfarande känns det lite konstigt att inte delta på dessa möten men jag kan inte påstå att jag känner någon saknad precis.

Då jag varit deltagande på olika möten så har jag ibland blivit ganska frustrerad och förbannad. Jag har verkligen fått bita i hop om den ilska jag känt och frustrationen kom sig av att jag upplevde att vi inte jobbade åt samma håll. Jag ville ha fasta,tydliga ord på vad som ska gälla och om inte de följdes så skulle det få en konsekvens

Tyvärr har min erfarenhet lärt mig att det som bestämts på ett möte inte alltid följts och då raseras mycket av det som avtalats.

Jag känner mig verkligen nöjd med att få informationen från min dotter och det känns så bra att hon idag går själv till dessa möten och att hon inte längre behöver ha mig med.

Det är ytterligare en positiv händelse som Linda klarar av idag.

Tankar och kramar

Zita

Äntligen utredning!

2011-02-16T21:42:00.002+01:00

Det händer att man i bland får en överraskning som gör att man blir totalt uppfylld av en varm glädje.

En sådan överraskning fick jag i kväll då min dotter ringde och strålande glad berättade för mig om att hon ska få göra den ADHD utredningen som vi bett om.

Hela jag fylls av en enorm glädje över att det äntligen ska bli gjort!

Då Linda var ca 8 år så bad jag om att de på BUP skulle göra en utredning och visst de togs ett EEG på henne jag visste redan då att det är ofta som det inte visar sig något på detta och att det inte räcker att gå enbart på det.

Jag minns en gång då jag tog upp frågan angående ADHD med läkaren och hur han då började att rita cirklar på en tavla. Tre stycken cirklar som inte fick gå i vart annat, varje cirkel för sig var en diagnos ex, ADHD, Torettsts syndrom och en till.

Jag minns att jag berättade för läkaren att jag hade pratat med en professor om just dessa diagnoser och att berättat för mig att det är väldigt vanligt att man har båda dessa diagnoser samtidigt. Alltså kan cirklarna gå i vart annat.

Men inte! En mamma som känner sitt barn och ser dagligen hur problematiken yppar sig, kan inte komma med tankar om att det kan vara en specifik diagnos ens barn lider av. Jag önskar att han åtminstonde kunnat övervägt om det låg något i det jag sa i stället för att direkt förkasta det.

Om Linda hade fått en ordentlig utredning då och om det inte varit så enkelriktat inom psykiatrin så hade hennes och även min tillvaro kunnat bli annorlunda eftersom hon kunde ha fått medicinsk hjälp.

Nu ska hon äntligen få gå i genom denna utredning och vad jag förstår på henne så är den väldigt stor och omfattande. Jag ska fylla i papper som kommer att ta ca en och en halv timme och jag blir trött bara jag tänker på det....men.... det är det värt.

Efter alla dessa år känns detta som en stor seger och jag känner mig verkligen glad!

Nattis kramar till er alla!

Zita

2011-02-15T22:30:00.000+01:00

Längtan efter vad ögonen vill se!

2011-02-15T18:43:00.002+01:00

I dag kom min dotter hit och intog lunch tillsammans med mig efter det gick jag ut på en blåsig men frisk vinterpromenad. Då jag kom hem möttes jag av den härliga kaffedoften, vi fikade och hade en mysig stund tillsammans.

Linda visade mig ett papper som hon och en av stödpersonerna jobbar efter och där stod det olika positiva saker som min dotter i dag klarar av vilket gör mig väldigt glad och stolt.

Jag menar verkligen att jag känner glädje och stolthet över henne och det hon hit intill lyckats med att förändra till det bättre........men. Ja.jag väntar fortfarande otåligt på att med egna ögon få se en radikal förändring viktmässigtpå henne.

Jag vet att jag borde släppa tankarna på detta och enbart glädjas åt alla framgångarna hon gör men jag kan inte. Jag längtar så efter att få se min dotter så som hon såg ut innan denna tröttsamma, hemska problematik tog ett skruvtag om henne.

Jag tycker verkligen att hon kämpar på och hon i dag praktiserar är otroligt stort och något som jag enbart kunnat drömma om tidigare. Jag får även påminna mig om att hon faktiskt har flyttat hem till sig och sitt efter att hon bott hos mig i flera månader och inte kunnat klara av maten alls själv.

På lördagskvällen och hela söndagen måste hon själv ta ansvar för vad och om hon äter. Jag tycker att hon klarar det ganska bra även om det ibland går mindre bra med allt vad det innebär.

Att vara förälder till ett barn, oavsett ålder, är en knepig och svår situation.

För min del bottnar knepigheten i att det blir så mycket röriga känslor och att de går emot varandra emellanåt Det är svårt att våga släppa fram de glada och positiva känslorna fullt ut över det som går bra eftersom en så stor del av mig behöver kunna se med blåtta ögat för att våga tro och lita på att Linda kommit en bra bit på väg.

Men trots att det ibland blir röriga känslor inom mig som ger sig till känna så försöker jag att vara i nuet och ta vara på stunden.

Mys och ha en fin tisdagskväll!

Kramar

Zita

2011-02-14T16:55:00.001+01:00

Varm tanke och kram till alla mina bloggläsare på Alla Hjärtans Dag!

Zita

Lever i nuet!

2011-02-13T13:47:00.003+01:00

Nu har det gått ett par dagar sedan jag skrev här på bloggen men nu känner jag det är dags att skriva lite om det som hänt.

I torsdagskväll kom Linda hit eftersom hon hade opererat bort en visdomstand och kände sig lite hängig och hade ont. I fredags eftermiddag kom en kompis hit och på kvällen var vi på teatern och såg musikalen Chicago vilken jag tyckte var väldigt bra med ett otroligt bra framförande.

Då den var slut åkte vi vägen om Linda för att hämta upp henne så att hon kunde följa med hem. Då vi kommit in i värmen från den 15 gradiga kylan, blev det varmt te' med varm pizzasmörgås, kallprat och fnitter.

Efter frukost på lördagen åkte min kompis hem och resten av dagen tog jag och Linda det lugnt. Vi hade en riktigt skön dag då vi enbart slappade, åt gott och på kvällen såg vi lite av melodifestivalen innan vi såg färdigt en Dvd film.

Efter lunchen följde jag min dotter till bussen så nu är hon på väg hem och jag kom hem hit för en stund sedan efter att ha gått en liten sväng Det riktigt bet i kinderna av kylan men eftersom solen skiner känns det som ett måste att få komma ut en stund och njuta av solens strålar.

Så annorlunda allting blir då vi som nu umgås som mor och dotter och inte diskuterar ätstörning, mat eller något annat som har med denna problematik att göra. Det spända som ofta uppstod i kontakten mellan oss tidigare då jag var involverad i vården, är som bortblåst. Vi umgås på en lika nivå idag och där min dotter verkligen är sig själv och beter sig vuxet.

Problematiken kvarstår men numera puffar jag bara på henne och finns för henne som mamma, jobbet med ätstörningen får hon ta ansvar för tillsammans med sitt stödteam och öppenvården.

Jag försöker verkligen att leva i nuet och ta var på tiden och glädjas över vår fina kontakt och att min dotter trots för låg vikt, ändå mår rätt så bra nu.

Mitt motto är Carpe Diem!

Önskar er en riktigt skön och fin söndag!

Kramar

Zita.

Trött,trött men lugn!

2011-02-10T16:46:00.002+01:00

I dag är det vinter ute, det blåser och snön yr. Inte alls speciellt skönt men mysigt då man kan sitta inne och titta på det genom fönsterrutan och omge sig med tända ljus.

I går var jag hos stödteamet på samtal. Det var ett tag sedan jag var där för de båda senaste gångerna har jag tyvärr varit sjuk så jag ej kunnat gå.

Då jag för närvarande befinner mig i en ganska lugn period då det gäller min dotter och hennes ätstörning så kom vi överens om att göra ett uppehåll med våra samtal. Blir det jobbigt igen så kan jag bara höra av mig för att få en ny tid att gå dit vilket känns väldigt skönt att veta.

Som läget är nu så är det inga problem med att hantera "mammarollen" och vara i den eftersom min och Lindas kontakt fungerar väldigt bra.

Jag är väl medveten om att det kan uppstå förändringar som blir jobbiga men jag njuter av tiden som nu är och det känns skönt att få göra det eftersom det varit en så otroligt lång tid som varit svår och kämpig.

Ser jag tillbaka på alla år som gått i kampen mot ätstörningen så är nog denna tid den första där jag verkligen fått känna ett lugn och uppleva en lugn och fin kontakt med min dotter. Jag kan garantera att det är en välbehövlig känslomässig vila men tyvärr tar det tid för hjärna och kropp att ställa om sig så att det går att njuta av vilan fullt ut. Det är svårt att trycka på avstängningsknappen och få allt att stanna omedelbart.

Nu när jag gått ner i varv väldigt mycket så kommer det i stället en förlamande trötthet som jag tycker är fruktansvärt jobbig. Jag brukar normalt inte ha några problem att komma ur sängen på morgonen men nu skulle jag absolut inte ha något emot att få dra täcket över huvudet och somna om.

Jag hoppas på att vart efter tiden går och det får fortsätta att vara lugnt, att denna trötthet släpper taget om mig.

I morgonkväll ska jag och en kompis gå på teatern och se Chicago vilket ska bli väldigt skönt och roligt. Jag och Linda har därför ändrat dag då hon kommer hit, det får bli lördag-söndag istället som vi får träffas och ha det mysigt vilket jag ser fram emot.

Tänd ljus, mys och ha det skönt!

Kram

Zita

Älska dig själv!

2011-02-07T14:53:00.003+01:00

Framför spegeln ber vi om bättre utseende

smalare kroppar och ett finare leende.

Vi vill skära i våra handleder och suddar komplimanger

vi river vårt självförtroende och ser inte våra talanger.

Vi gömmer våran självkänsla i sanden under oss

vi gräver ner med tårna, vägrar komma loss.

Vi inbillar oss själva att vi inte längre kan försöka

smärtan cirkulerar och kärleken vi inte längre orkar söka.

Men jag vet att styrkan finns där någonstans

till ett bra liv har alla en chans.

Om vi inte orkar lyfta oss själva från den blöta sanden

kan vi ta hjälp från den andra handen.

Handen som tillhör någon som är villig att förstå

den som aldrig vänder sig om för att sin väg gå.

Vänner står för värme och med de känner vi oss trygga

de hjälper oss att självförtroendet bygga.

Genom de kanske vi en dag kan titta oss i en bra spegel

där inte utseendet har en ända regel.

Den dagen vi förstår att vi räcker till precis som vi är

målet är svårt att både förstå och nå men det finns där.

Den dagen vi lyckas genomlida branden

den dagen vi kan se på oss själva med trygghet i handen.

Den här dikten är skriven av en fjortonårig tjej och jag tycker att den säger så otroligt mycket så att jag vill dela med mig av den till er.

Värdefull avkoppling!

2011-02-07T14:12:00.003+01:00

I går kom en kompis till mig och vi tillbringade några timmar på museet och tittade på en glasutställning av Berit Johansson. Vilka fantastiska glassaker men det var att se men inte röra då priserna låg mellan 5000 och 100000 kr men ett mästerverk är glasblåsning onekligen.

Sedan bar det av hem hit och vi hade en trevlig kväll tillsammans, jag bjöd på laxpaj med sallad och dryck.

På fredag blir det teatern, samma kompis och jag ska då gå och se Chicago vilket jag ser fram emot och det ska bli intressant och se vad jag tycker om den eftersom den har fått både ris och ros.

Det känns bra att orka och att unna mig själv saker att göra som jag uppskattar och genom det fylla på med lite ny energi. Det gäller att ta vara på sådana här stunder, för tyvärr är det så att ibland tryter orken och då har jag inte någon energi att lägga på positiva saker, då får den läggas enbart på sådant som är ett måste.

I går kom jag och min dotter överens om jag skulle få den dagen, så vi pratades bara vid ett par gånger och det kändes bra eftersom jag hörde att hon trivdes och hade en fin dag hemma hos sig.

Helgen har från början till slut varit fin, skön och avkopplande vilket fyller mig med både glädje och tacksamhet. Ja, det känns otroligt härligt och för mig väldigt värdefullt!

Nu önskar jag er alla en skön måndagskväll!

Kramar

Zita

Om någon man känner har ätstörningar

2011-02-05T20:52:00.002+01:00

Om någon man känner har ätstörningar

Jag lever i min dröm!

2011-02-05T13:33:00.002+01:00

Regnigt väder i dag men vad gör det när jag kan sitta inomhus och mysa.

Åkte i går efm till min dotter och vi hade en trevlig kväll tillsammans med god mat och mys i soffan framför TV och Dvd film.

I dag på fm åkte vi samtidigt från henne och skiljdes åt inne i sta'n, hon gick till sin praktikplats och jag tog bussen hem till min busiga katt Vilda som verkligen pockat på uppmärksamhet sedan jag kom hem. Just nu är hon lite sur på mig för att jag inte går och letar efter henne fast hon ropar att jag ska komma. Min lilla knasiga katt älskar att gömma sig och komma fram i fart för att skrämma mig när jag inte är beredd. det är många gånger jag formligen lyft från golvet då hon dykt upp från ingenstans.

Nåväl nu får hon leka själv medans jag sitter här och skriver lite till er.

Linda trivs fortfarande på sin praktikplats och går dit med glädje i stegen. Det känns som att jag befinner mig i en dröm eftersom detta är vad jag länge har önskat henne och mig själv.
Hon tar emot en del av det livet har att erbjuda, kontakten med ett friskt, normalt liv där hon deltar i en vanlig gemenskap och gör något som hon tycker om.

Ja, jag lever verkligen i en dröm och så länge jag kan/får stanna kvar i denna dröm så kommer jag att göra det.

Jag hoppas hon att får tag på en ny praktikplats som hon får går till med lika glädjefyllda steg då de lägger ner denna.

Det finns ett starkt go, en väldig vilja hos henne nu som jag inte vet när jag såg hos henne senast. Jag är övertygad om att hon kommer att hitta en ny praktikplats om hon fortsätter att använda sig av den framåtanda hon använder sig av nu.

Tidigare tyckte jag att en sådan här önskan från min sida kändes som en utopi men det har visat sig att det även går att uppnå en sådan.

Jag upplever att det vissa egenskaper som jag faktiskt har saknat väldigt mycket, har vaknat till liv hos henne. Hennes glädje med ett smittande skratt, hennes humor, omtanke och kärleksfullhet mm. har jag fått ta del av den senaste tiden. Jag hoppas verkligen att dessa fina egenskaper kommer att finnas precis under ytan och inte tappas bort då det kommer en dag som kan vara jobbig.

I dag ska jag fortsätta leva i min dröm, mysa och bara ha det skönt!

Jag önskar alla er andra en skön, mysig dag och att ni får ha det bra och njuta av helgen.

2011-02-03T18:51:00.003+01:00

Till dig som skrev en kommentar angående Nygårda

vill jag sända ett varm tack till!

Det var uppmuntrande rader som jag verkligen blev glad över att läsa eftersom det kändes otroligt skönt.

Tyvärr tror jag stället drivs vidare av Suss son och säkerligen har Suss ett stort finger med även där.

Kramar till dig

Zita

Jäkla lättväckta känslor!

2011-02-03T15:54:00.002+01:00

Linda ringde mig efter lunchen och jag hörde hennes osagda bön om att få komma hit på fika vilket jag inte alls hade tänkt mig men eftersom jag skulle till affären och hon ville handla här så blev det som det blev.

Vi träffades i centrumet och inhandlade våra matvaror tillsammans för att sedan gå hem hit och dricka lite kaffe. Hon blev sedan upphämtad av en som ingår i stödteamet, de ska tillbringa ett par timmar tillsammans och även äta mat.

I dag känner jag mig lite kluven känslomässigt Jag känner att gamla känslor lätt vaknar till liv, framför allt oron och tilliten. Linda berättade om en sak hon vill göra och känslomässigt åkte jag då tillbaka i tiden eftersom mina tidigare erfarenheter inte är så positiva.

Visst är jag väl medveten om att hon i dag är äldre och att hon hanterar saker och ting annorlunda, på ett vuxet och moget sätt men jag vill att hon gör bra val genom att tänka igenom saker och ting noggrant.

Helt krasst är det ju så att alla val man gör som leder till en handling får en koncikvens, bra eller dålig.

Nåväl vi får se vad det blir, det är inte aktuellt just nu.

I bland blir jag så trött på att känslorna så lätt vaknar till liv och gör sig påminda om att de minsann inte försvunnit utan enbart lagt sig och slumra.

Jag vet att jag är en känslomänniska och har väldigt lätt att få kontakt med mina känslor vilket är på ont och gott men det kan jag inte påverka åt något håll utan det får jag leva med.

2011-02-02T22:25:00.000+01:00

Mamma, ej vårdare!

2011-02-02T18:20:00.002+01:00

I går var min dotter här på lunch och lite senare blev det en skön och avslappnad fikastund.

Sent på eftermiddagen kom hennes kontaktperson och hämtade henne eftersom de brukar ses på tisdagskvällarna.

Det som gläder mig nu är då Linda berättar om hur hon funderar över var hon ska kunna praktisera här näst. Hon har sin praktikplats till den sista februari då det stänger där för gott så jag hoppas att hon hittat något nytt tills dess.

Just nu är det verkligen en lugn period där vi inte alls har några diskussioner angående mat, dryck mm. Det känns så skönt att jag trots allt klarar av att (oftast) inte förmana, ha åsikter utan verkligen låta Linda ta sitt ansvar själv.

Visst får jag i bland bita mig i tungan då förmaningarna är på väg att slinka ur mig och tänka STOPP för mig själv. Svårast att inte säga något är då jag känner oron över att hon äter för lite.

De känslor jag känner kan jag inte göra något åt, de finns där och ger sig till känna för mig då och då, ibland svagare och ibland med styrka.

Vår kontakt har blivit bättre vart efter vi har jobbat med vår relation och hur den ska se ut. Det är så skönt att vara bara mamma och att inte samtidigt behöva vara vårdare.

Jag märker även att Linda i dag ser mig enbart som mamma och att hon inte längre försöker dra in mig i vårdarrollen vilket jag verkligen upskattar av henne.

Det ska bli ett stort möte i februari, jag och Linda har pratat om ifall jag ska vara med (som mamma) men jag lutar nog åt att inte vara det eftersom jag egentligen inte vill delta i sådana sammanhang. Som sagt så har vi pratat om det och då Linda tänkt efter så lutar även hon åt att jag inte ska vara med.

Vi (jag) har inte bestämt än hur det blir och det är en tid till dess så jag hinner fundera på vad jag verkligen vill och känner för. Jag och min dotter ska säkert komma fram till en gemensam lösning som vi tycker känns helt rätt för oss båda. I dagens läge klarar vi det eftersom Linda verkligen tar hänsyn till vad jag känner och att hon även respekterar det.

Det är ett oerhört stort framsteg min dotter har gjort och det ger jag henne en eloge för.

Nu mina vänner vill jag önska er en trevlig och mysig kväll!

Kramar

Zita

Livet!

2011-02-01T18:32:00.003+01:00

Vi ser med våra ögon,

vi känner med våra händer.

Vi tänker med vår hjärna

och hör med våra öron.

Vi har styrkan att sätta våra egna gränser

vi har friheten att vara oss själva

vi har känslan att veta vilka vi är

och vi har makten att bestämma över oss.

Vi har även modet för att visa vilka vi är.

Öppna ögonen och känn,

lyssna till allt som får dig att växa.

Du väljer om du vill ta del av livet

livet ger dig alternativ

du väljer väg.

Livet ger men är du villig att ta emot det som det vill ge dig?

En 13 åring skrev detta och jag tycker det är väldigt klokt skrivet.

Anhörigcentret!

2011-01-31T18:56:00.003+01:00

I dag har jag varit på anhörigcentret och det känns bra även om jag kände det som att jag just nu inte hade så mycket att prata om.
Det känns som att jag vilar i ett varmt, ljust rum där jag kan njuta av allt det fridfulla lugnet som råder för närvarande. Det känns otroligt skönt men även lite främmande eftersom det är väldigt länge sedan jag kände detta lugn så starkt och i flera dagar.

Min kontakt på anhörigcentrat sa att hon såg och hörde på mig att det idag var lugnare känslor som fyllde mitt inre.
Vi pratade lite om detta och hon frågade om jag även kände framtidstro men jag svarade med att jag inte vågar tro men att jag bär med mig hoppet.

Efter detta samtal åkte jag hem och sedan kom en kompis och vi hade en mysig samtalsstund över en mugg kaffe.

Nu är det snart dags för lite TV tittande och en mugg med te'

Kramar och tankar till er alla!

Glädje i nuet!

2011-01-29T18:08:00.005+01:00

I går då Linda var här så hade vi en mysig kväll med god mat, film och lite trams och skratt.

Hon åkte till sin praktikplats, jag och Vilda (katten) var kvar hemma och hjälptes åt med att bädda rent i en säng. Då jag la dit ett lakan blev det en liten knöl som rörde sig fram och tillbaka och den var spinnande desutom, jag tröttnade innan Vilda och väntade ut henne genom att plocka med annat. Nåväl till slut blev sängen bäddad och både jag och katten var nöjda. ;-)

Efter lunchen njöt jag av en skön promenad i det friska och lite blåsiga vintervädret och då jag kom in smakade det gott med en stor mugg med varmt kaffe.

Just nu känns tillvaron ganska bra och jag vilar i ett lugn. Min dotter mår ganska bra och trivs jättebra på sin praktikplats vilket fyller mig med glädje och stolthet.

Det är så roligt att höra hur hon stolt och med glädje berättar om sin dag då hon varit på praktiken.

Jag försöker verkligen att ta vara på den här tiden och bara njuta av det positiva som händer nu. För min del känns det som att Lindas ätstörning har hamnat i bakgrunden och för närvarande vållar den mig ingen oro eller andra jobbiga och smärtsamma känslor.

Jag är väl medveten om att den finns där men just nu känns det som att jag inte bekymrar mig om den utan att den ligger och små vilar i bakgrunden och ger sig inte till känna så mycket.

Det är fantastiskt att få uppleva och känna en varm glädje över att min dotter praktiserar och klarar av det så otroligt bra så att hon får en hel del beröm och uppskattning.

Ja, just nu är jag en väldigt glad och stolt mamma och dessa känslor njuter jag verkligen av eftersom det är länge sedan jag kände just detta.

Carpie Diem

mina vänner!

Detta motto försöker jag att leva efter så gott jag kan!

Njut av en skön lördagskväll med mys och tända ljus.

Kramar

Zita

God natt till er alla!

2011-01-27T21:47:00.002+01:00

Nu ska jag snart krypa ner i sängen och lösa lite korsord, sedan blir det att läsa en bok

och invänta en skön natts sömn.

Därför säger jag nu natti,natti till er alla!

Kramar

Zita

Familjesamtal????

2011-01-27T17:52:00.002+01:00

Det har gått ett par dagar sedan jag bloggade, i går efm/kväll låg jag i stark migrän och då finns det inte mycket jag kan göra. I dag är den betydligt bättre även om den ligger där lite diffust i bakgrunden.

Vi hade vårt familjesamtal i går och ska jag var ärlig så vet jag inte riktigt vad jag skulle göra där. Då vi startade fick jag en fråga vilken jag besvarade men sedan blev samtalet inriktat på min dotter vilket jag absolut inte har något emot. Jag kan bara inte förstå varför de inte tog det samtalet med enbart henne. Nåväl, jag satt med och det får väl vara bra så.

I dag kom Linda hit och drack efter middagskaffe med mig och hon blev sedan upphämtad av en i stödteamet eftersom hon skulle hem till sig och äta mat med henne.

I morgon efm då Linda har slutat sin praktikplats kommer hon hit. Vi kommer att äta middag tillsammans och mysa framför en bra DVD film. Hon sover till lördag då hon ska vara på sin praktikplats kl 10.00.

Sköt om er och ha en fin kväll!

Kramar

Zita

Samtal och vård! Jaha?

2011-01-25T17:27:00.004+01:00

Linda ringde och frågade om jag bjöd på efter middagskaffe och eftersom jag inte skulle göra något särskilt så sa jag att det gick bra. Då hon kom fikade vi och hade en trevlig stund tillsammans, jag frågade om hon ville äta mat med mig eftersom hon skulle åka iväg med sin kontaktperson lite senare.

Hon tackade ja till mat och hon gjorde köttfärssåsen som blev väldigt god. Efter maten blev det en liten kopp med kaffe till och sedan kom kontaktpersonen och hämtade henne.

I morgon ska jag möta Linda i stödteamets lokaler i sta'n, vi ska ha ett familjesamtal med hennes stödpersoner. Har ingen aning om vad det ska handla om men vi hade ett på eftersommaren och då sa de något om att vi ska ha det någon mer gång. Ja,ja, jag får se vad det kan ge, något bra kanske det för med sig.

Jag vet! Jag låter otroligt entusiastisk :-) Men det är nog så att jag har inte så mycket tilltro kvar till något som har med Lindas vård att göra och min optimism beträffande vården har jag nog förlorat för länge sen.

Just nu upplever jag det som att det bara lunkar på i stilla mak men jag kan inte se någon radikal förändring och sanningen är nog oxå den att jag känner mig oerhört trött på allt vad vård heter.

Det som jag kan se och som jag tycker är otroligt bra av Linda, det är att hon går till sin praktikplats och då med glädje och jobbar otroligt mycket och bra. Det är jätteroligt att få höra henne berätta om allt beröm hon har fått.

Innan hon gick dit i fredags var jag väldigt undrades om hon skulle ta steget och jag måste erkänna att jag var väldigt tveksam till att hon skulle våga. Men det gjorde hon och jag kan inte annat än säga att jag är stolt över henne för detta.

Det finns ett par andra tillfällen då hon skulle ha deltagit i andra saker men det blev inte av för henne och av den anledningen kände jag stark tveksamhet inför den här praktiken.

Men hon fixade det!

Kramar till er.

Zita

Plågsamma minnen!

2011-01-24T18:48:00.005+01:00

Jag och min dotter pratades vid i telefonen för en stund sedan, det var ett lugnt samtal men det väckte en hel del känslor till liv inom mig.

Det gör mig så ont och mitt inre fylls av en stor, tung sorg över de svårigheter hon upplevt under så många år.

Det första behandlingshemmet hon kom till orsakade henne verkligen mycket lidande och smärta även om jag var tvungen att lita på de som sa sig var proffs och i klartext talade om för mig, att behandlingshem var bästa sättet att hjälpa Linda på.

Det blev inte att hjälpa, det blev att skälpa och istället göra hennes mående sämre och problemen större.

Fast jag vet att jag då inte hade något alternativ, så gör det ont i mammahjärtat eftersom jag så innerligt önskade att Linda skulle få hjälp så att hon fick må bra.

Jag är glad över att jag var den "besvärliga" mamman som ofta var hos henne och i frågasatte väldigt mycket runt hennes behandling och hon var även hemma på permission ofta.

Jag vet inte hur många gånger jag var på väg att ta hem Linda från detta ställe men fick alltid motfrågor som vad har du att erbjuda i stället?

Ja, vad hade jag att erbjuda? Ingen skolgång, ingen psykologisk hjälp, ingen kunskap i hur jag bäst hjälper henne med den problematik hon hade.

Det jag hade att erbjuda var min kärlek och omsorg och även om detta var oerhört viktigt att få och känna för henne, så räckte det inte vilket jag var alltför väl medveten om.

Det känns tungt och smärtsamt att skriva om detta eftersom de såren aldrig läkt, så börjar de lätt att blöda och göra ont igen.

Ibland är det svårt att få gamla sår att läka, även om de slutat blöda så är det lätt att de blir blödande igen.

Det som känns bra angående detta behandlingshem är att jag anmälde de till socialstyrelsen vid ett flertal tillfällen och att jag även drog in dagstidningen i det hela och detta blev en bidragande orsak till att behandlingshemmet fick läggas ner.

Ni kan tro att det kändes underbart skönt för både mig och Linda då vi fick vetskap om detta!

I dag blev det ytterligare ett långt inlägg men jag hoppas att jag inte tröttar ut er helt!

Sköt om er och ha en trevlig kväll, själv ska jag nu njuta av en varm mugg te' och sätta mig i soffan och se lite på TV.

Kramar Zita.

Lättlurad och godtrogen mamma!

2011-01-23T18:07:00.002+01:00

I dag då jag gick min långpromenad så lät jag mina tankar flöda fritt och helt plötsligt var jag tillbaka i den tiden då Linda började att banta.

Jag funderade på hur lättlurad och godtrogen jag var då min dotter lovade och bedyrade att hon åt sina måltider och inte var ute och gick sina promenader för att gå ner i vikt utan för att det var skönt.

Jag mindes att jag ringde och frågade henne om hon bjöd på en fika om jag tog den vägen då jag var ute och gick och hur hon kom med svar: att hon skulle vila eftersom hon var trött efter städning mm. mm.

Samtidigt mindes jag hur vi satt i gröngräset vid ån, fikade och åt glass på burk och någon kaka. Sådana stunder var mysiga och det fanns inte en tanke hos mig då, att vi inom en snar framtid skulle få slåss mot en ätstörning som sakta men säkert smög sig in och skulle ta massor av min tid och ork.

Jag kan inte alls säga när jag blev på det klara med att min dotter lurade mig, manipulerade och ljög om maten. Tänker jag tillbaka på den tiden nu så är det som att det finns ett tjockt, svart moln som täcker den tiden och som gör att jag inte kan minnas då jag blev på det klara med att hon gick för långt i sin bantning.

Det jag minns är att jag pratade med henne om riskerna och vad det kan leda till vilket hon var medveten om men hon tog inte till sig det jag sa utan fortsatte sin väg.

Hon var en vuxen person och jag kunde inte göra annat än att prata med henne och gå till henne för att äta mat med henne så ofta jag kunde och så ofta som hon tillät. Mest fick jag rätta mig efter det sistnämnda, hennes tillåtelse.

Då vi pratade i telefonen bedyrade hon att hon hade ätit sina måltider vilket hon gjorde i början men vad jag då inte hade den ringaste aning om , var att hon hade börjat att kräkas efter en del måltider.

Jag minns inte alls när detta uppdagades för mig. Kanske då hon blev inlagd på psyk första gången?

Det som har varit svårt och är fortfarande väldigt svårt är dessa eviga lögner och löften.

Innan Linda fick sin ätstörning så var hon väldigt ärlig och stod för de fel hon gjorde, likväl som hon höll de löften hon gav.

Jag gick från att lita på min dotter till misstanke, misstro men ändock kvar stod hopp om att sanning och löfte skulle vara hållbara, fortsatt misstanke och misstro som växte sig starkare för var gång det visade sig att allt såg annorlunda ut än det Linda sagt och lovat.

Till slut kvarstod bara smulor av tilltro och tillit till det min dotter sa men forfarande ville jag som mamma så gärna kunna tro på henne.

Jag önskade så starkt att jag åter igen skulle kunna lita på det hon sa och hennes löften fullt ut, så under en lång tid var jag fruktansvärt vilse och visste inte längre vad jag skulle kunna lita på av det hon sa.

Det är svårt att känna förtroende och en tillit igen då jag blivit sviken och besviken så otroligt många gånger och jag är medveten om att det kommer att ta tid för mig att åter igen kunna känna de starka känslor jag tidigare hade då jag kunde lita och tro på min dotter.

Min starka önskan och mitt mål är att vi en dag åter igen kan mötas på sanningens och löftenas väg och att Linda då verkligen visar till hundra procent att det hon säger är sant och att de löften hon ger hålls.

Förtroende och tillit får man kämpa för så att det kan uppnås och det är på den vägen min dotter nu befinner sig och har kommit en liten bit på väg. Hur långt det kan bara hon svara på.

För mig är det de påtagliga bevisen som gör att jag kan bygga upp tillit och tilltro till det min dotter säger

vilket innebär att jag med egna ögon måste se en viktökning hos henne.

Just nu känns det som att vi drar åt samma håll och jag hoppas att vi kan fortsätta så och att vi en dag med gemensamma krafter kan nå vårt mål.

Att vi en dag tillsammans nått fram till målet dvs ett friskt och normalt liv, där hon känner att hon mår bra och har en tillvaro som hon trivs med och som för henne är värdefull.

Den dagen kommer det andra som jag skrivit om, till mig som en bonusgåva.

Oj vilket långt inlägg det blev! Orkar ni läsa detta är ni fantastiska!

Ha en skön söndagskväll!

Kramar till er alla

Zita.

Myskväll hos Linda!

2011-01-22T18:49:00.003+01:00

I går efm träffade jag min dotter i sta'n efter det att hon slutat jobba för dagen.

Vi åkte gemensamt hem till henne och hade en mysig kväll tillsammans.

Hon bjöd på bakad potatis med skinkröra och sallad. Senare blev det en fruktsallad med glass och efter det te' och lite naturgodis.

I morse åt vi en gemensam frukost men då vi gick från henne gick vi åt skilda håll. Hon åkte till sta'n för att jobba och jag stoppade hörlurarna i öronen för att lyssna på min talbok samtidigt som jag promenerade hem.

Det blev en promenad på ca 45 min och jag kände mig nöjd och avspänd då jag kom hem. Jag möttes av en glad och spinnande katt då jag kom innan för dörren så jag fick ett varmt välkomnande.

Det pockades på lek och uppmärksamhet efter det att hon ätit sig mätt så det var bara för mig att jaga henne runt i lägenheten. Jag vet inte vem som var tröttast, jag eller Vilda?

Jag måste tyvärr erkänna att det var nog jag eftersom jag gav upp först! :-)

Önskar er alla en trevlig och skön lördagskväll!

Tankar och kramar.

Zita

Ansvaret är min dotters!

2011-01-20T16:18:00.003+01:00

Min dotter skrev i dag om diskussionerna som uppstår angående näringsdryckerna.

Jag anser verkligen att hon behöver ta dem eftersom jag vet hur viktiga de är ur näringssynpunkt men jag jobbar verkligen med att försöka låta bli och tjata om dem och i stället överlåta allt ansvar åt henne.

Då vi tidigare gick in i en affär gemensamt och hon plockade ner lite lösviktsgodis i en påse så kunde jag inte låta bli att ifråga sätta om hon verkligen skulle ha godiset. Det har jag slutat med helt nu, vill hon köpa det. äta och så kanske inte klara av att behålla det så är även det hennes ansvar.

Jag kan ju inte förneka att jag går emot mina egna känslor och skulle helt spontant bara vilja följa dem som jag gjort tidigare under så lång tid. Det känns absolut inte bra men de känslorna måste jag få känna, det viktiga är att jag kan styra dem och hålla munnen stängd så att inte förmaningarna kommer ut.

Att jag kämpar med detta att inte tjata och förmana innebär inte att jag bryr mig eller oroar mig mindre utan det innebär bara att jag överlåter ansvaret till Linda.

Jag finns för henne och ber hon mig stötta henne i någon viss sak så gör jag givetvis det om jag anser att hon behöver det men vet jag att hon fixar det utan mig så får hon försöka lösa det på bästa sätt.

Just nu känns det som att vi vandrar mot ett gemensamt mål och då tänker jag inte enbart på ätstörningen utan mer på mor och dotter relationen.

Önskar er en mysig kväll med många kramar.

Zita

En dag utan ätstörningen!

2011-01-19T17:39:00.003+01:00

Jag träffade min dotter på sta'n efter lunchen och det blev mycket ögon- shoppa, det ända jag inhandlade var ett läppstift, läpp stiftspensel och sex stycken dvd filmer.

Sedan blev det en mugg kaffe och mysprat vid bordet.

Det blev en skön och mysig dag som vi tillbringade tillsammans.

Det känns så otroligt skönt då vi kan umgås som mor och dotter utan jobbiga diskussioner om mat,dryck och annat.

För mig är sådana stunder guld värda eftersom det annars oftast handlar om Linda och hennes ätstörning. I dag kändes det som att ätstörningen inte existerade utan mer som det var innan denna problematik satte klorna i oss båda.

Eftersom vi levt i en tillvaro som varit enormt jobbig under flera år så minns jag knappt längre hur det var innan. I varje fall inte rent känslomässigt men jag förmodar att jag idag fått ett smakprov av det livet som vi hade tidigare.

Jag längtar verkligen efter den dagen då vi kan träffas och umgås som idag och veta att det finns många sådana dagar att dela, då Linda kan bidra med ett umgänge på ett friskt och vuxet sätt.

Då ätstörningen fått vingar och flugit så långt bort att den inte hittar tillbaka igen!

Det är sådana här dagar bla. som ger mig kraft och viljan att orka fortsätta stötta min dotter.

Snart ska jag njuta av en stor mugg te', slappa i soffan och se lite på TV

En stor, varm styrkekram skickar jag till er alla!

Zita

2011-01-18T18:13:00.002+01:00

I dag känner jag mig helt tom på tankar så jag har inget att skriva om!

Kan bara kort berätta att jag i morgon ska möta min dotter i sta'n efter lunchen,

det blir en dag med ev lite shopping och en lugn fikastund tillsammans.

Kramar och tankar.

Zita

Vilsenhet!

2011-01-17T14:20:00.002+01:00

I dag har jag varit på Anhörigcentret och det var givande på flera sätt.

Dels detta att jag fick ventilera mina känslor och tankar men även för att hon hjälper mig i att hitta tillbaka till mig själv, till den som är jag.

Gång på gång springer jag vilse i labyrinten där jag tappar bort mig själv och mammarollen tar över. Det är så fruktansvärt svårt att inte tappa bort sig själv då man som jag lever i min dotters problematik dag efter dag.

I bland känns det som att jag skulle vilja skrika "var är jag?"

Gång på gång får jag ge mig ut på en vandring för att leta efter mig själv. Det blir nästan så att jag lever Lindas liv, skillnaden är den att hon har en ätstörning och jag lever med den. Skillnaden är även den att hon drar åt sitt sjuka håll och jag drar åt det friska hållet.

På samtalet i dag fick jag veta att min kontakt ska försöka att starta upp en grupp där vi blir tre-fyra föräldrar som har vuxna barn med problem men problemen bottnar i olika diagnoser.

För flera månader sedan tog jag upp om en grupp med min kontakt och hon tog verkligen till sig det vilket jag tycker är fantastiskt bra av henne.

Jag är inte mycket för att delta i grupper för övrigt men i detta fall tror jag det kan vara väldigt lärorikt och givande eftersom vi är föräldrar som vårdar/vårdat sitt barn och står inför samma problematik som förälder.

Förmodligen känner vi alla vanmakt, uppgivenhet, sorg, ilska och en stark förtvivlan.

Jag ser fram emot att få vara en del i denna grupp och tycker att det ska bli både spännande och intressant att både få och delge erfarenheter.

Nu blir det att fixa till lite kaffe som jag ska sätta mig ner och njuta av.

Tankar till er alla!

Kramar

Zita

God natt!

2011-01-14T22:27:00.001+01:00

Ikväll orkar jag inte blogga

men jag vill önska er alla en god natt!

Nattiskramar från Zita.

2011-01-13T21:09:00.002+01:00

Den här buketten är till er som läser min blogg!

Jag vill tacka för alla fina kommentarer, ni ska veta att de värmer!

Kramar

Zita

Varför försvåra hjälpen?

2011-01-13T17:13:00.004+01:00

Jag pratade med min dotter i telefonen på eftermiddagen och jag måste säga att vi hade ett väldigt lugnt, vuxet och givande samtal. Linda blev inte irriterad då jag la fram mina åsikter om det hon tog upp och ventilerade.

Inte ens då jag talade om för henne att hon gärna vill styra sin omgivning så att det blir som hon önskar att det ska vara men att det inte blir något bra resultat av det i längden.
Ja. idag kunde vi verkligen delge varandra våra åsikter och synpunkter och efter avslutat samtal säga hejdå och vara sams.

Jag medger att jag tänder till och blir både arg, irriterad och uppgiven då och då i våra samtal och jag medger att mitt tålamod är inte det samma som det var för tre,fyra år sedan. Det har krympt avsevärt och det i samma takt som min ork dalat.

Då Linda ger sin version på då saker och ting som inte fungerar med öppenvården och stödteamet känner jag en enormt stark frustration. Jag vet att en hel del av hennes uppfattningar är riktiga eftersom jag var delaktig i det som bestämdes på de första mötena.

Det jag saknar i detta samarbete är att inte öppenvården tar ett fast tag om allihop och bestämmer hur det verkligen ska se ut och att det som blir sagt då ska stenhårt följas av alla parter.

Det fungerar inte då det ges olika budskap och inte följs en överenskommen linje.

Linda mår bäst av att alla drar åt samma håll och stenhårt följer det som är sagt.

Vad är det som kan vara så svårt i detta?

Jag förstår det inte!

Varma styrkekramar till er alla som läser min blogg.

Zita

Min önskan!

2011-01-12T18:49:00.002+01:00

En liten söt katt som leker med bollen i väntan på att något annat ska hända!

Ungefär så känner jag mig nu. Väntar på att något ska ske, något radikalt som gör att denna väntan upplöses, försvinner och ger plats åt framgång, ljus och innerlig värme och glädje.

Efter regn kommer solsken, sägs det men jag tycker att det har regnat alldeles för länge nu så nu vill jag ha en sol som sprider sina ljusa, varma strålar och genom det tänder glädjen och hoppet till en skönare och bättre tillvaro.

Jag vill ha en riktigt stor förändring nu!

Jag vill ha min roliga, fina och härliga dotter tillbaka!

Jag vill inte bara se bitar av denna tjej, jag vill se helheten.

Jag vill höra hennes härliga skratt och fnitter, se hur hennes ögon tindrar och ler.

Tänk att få vakna en morgon och upptäcka att den största önskan jag har blivit uppfylld,

vilket fantstiskt uppvaknande och vilken känsla.

Kramar Zita

2011-01-11T21:24:00.001+01:00

Orkar inte skriva något ikväll men vill ändå ni ska veta att jag tänker på er!

Varma godnattkramar!

Zita